SAREKFJÄLLEN

Tältliv och utrustning.

Såvida man ej nöjer sig med en dagsmarsch från Sjabtjakhyddan eller Aktse in mot fjällen, måste man medföra tält. Den i vanliga fall lämpligaste tältmodellen är det med tvenne tältstänger försedda ryggåstältet. Denna modell är så bekant, att den icke kräver någon närmare beskrivning eller avbildning (jämför dock fig. 19 sid. 43). Skall ett sådant tält vara bekvämt, måste det vara åtminstone 2 m högt; dock är att ihågkomma, att ju högre ett tält är, desto kallare är det. För att öka tältets rymlighet kunna de vertikala långsidorna göras högre än hittills varit brukligt, gärna 0.5 m höga, men måste då stagen i takets underkant göras rätt långa för att väggen skall spännas. Nederkanten, som bör kunna fastgöras vid marken, måste vara försedd med två minst 15 cm breda kappor, som utbredas på marken, en utåt och en inåt, och beläggas med tyngder (stenar, trädgrenar, researtiklar, men ej sotiga kokkärl) för alt hålla myggen ute. Ingången måste även för detta ändamål vara särskilt inrättad: de mot varandra vända kanterna måste ligga över varandra omkr. 18 cm, men dessutom måste på den yttres insida, minst omkr. 20 cm från kanten vara fästad en kappa av omkr. 22 cm bredd, som knäppes på insidan. Båda de fria kanterna måste kunna knäppas ordentligt med hakar eller knappar (sämre), den mellanliggande kanten behöver ej nödvändigt knäppas för att den skall ligga jämt. För att myggen skall hållas ute, bör man noga tillse, att intet större hål finnes varken vid dörren eller vid marken. I bortre väggen kan för att erhålla luftväxling lämpligen ett av nedknäppbara luckor skyddat hårduksfönster av 10–15 kvadratdm. ytmått vara anbragt. Ett tält av 2×2 m bottenplan rymmer 4 bäddar, möjligen 5, om personerna äro smärta.

Fig. 9. Minsta sitt- och liggtält för två personer. A. H. juni 1904.

På tältets vikt inverkar i hög grad tjockleken av tältduken, såsom man kan finna av följande, av mig observerade vikter per m²:

Ett ryggåstält av prima segelduk och storleken 2x2x2 m väger med stag och pinnar, men utan de två stängerna, som kunna användas till vandringsstavar, omkring 15 à 18 kilo och bör, om det skötes väl och aldrig får ligga länge hoplagt vått, kunna räcka till användning 2 månader årligen under 10 år. Ett sådant tält bör kunna stå även i ganska stark storm. Använder man tyg eller råsiden, måste med mycket förstånd förstärkningar anbringas vid kauser, hakar och på andra punkter, där frestningen är ökad. Ju svagare materialet är, desto noggrannare måste man vara med att söka vindskyddad tältplats samt att icke glömma medföra nål, tråd och reservtyg för reparation, desto kortare blir även tältets livslängd. Vid mycket tunt material kan man befara att bli utan tält, om vindskydd saknas. I allmänhet är det knappt rådligt att välja svagare material än medeltjock domestik även för en kortare resa.

Avstår man från behaget att kunna stå rak i tältet, och det kan man gärna göra vid en kortare fjällresa, så kan tältets vikt väsentligen minskas. För att kunna sitta och krypa i tältet räcker det om dess höjd är 1.2–1.5 m. Det bör helst fortfarande ha ryggåsform, men för två personer kan ett sittält göras, till vilket endast en stav behöves. I ett sådant (fig. 9) har jag jämte en lapp tillbringat tre dygn på Sarektjåkko 1901 samt två dygn på Äpartjåkko och tre på Ritanjunjestjåkko det följande året, alla gångerna i mycket obehagligt väder. Då staven till denna modell är placerad utanför tältet, kan man för ändamålet använda en vanlig vandringstav, eller kan man binda linan från tälttoppen i en björk eller fästa den på ett högt stenblock. En något bättre modell än fig. 9 visar, erhålles om tältet göres högre, särskilt i den låga änden; taket blir då brantare och sidorna spännas lättare utan tillhjälp av klykor.

Fig. 10. Turistföreningens tält med dubbelt tak och fastsydd botten passande såväl för tropikerna som för kallare klimat.

Till fördrivande av myggor inne i tältet användes rökning med torr björksvamp. De små tälten ha den fördelen att vara varmare och mera stormsäkra, även om materialet är tunnare. Ett ryggåstält av 1.4 m höjd och 2×2 m golvyta, tillverkat av tjock domestik, behöver knappt väga över 5 kg. utom stängerna. Vikten av ett sittält av råsiden för två personer, torde med snören kunna nedbringas till 1.5–2 kg. Svenska Turistföreningen uthyr och försäljer lätta tält rymmande 2 personer, vikt 3.6 kg. (fig. 10.) Ännu lättare (men dyrare) tält kunna genom Turistföreningen erhållas från England. Lättaste tältform för en person är en s. k. rakkas, ett slags strut av tyg, som medelst ett snöre bindes upp i ett träd. Användes allmänt av Gällivare- och Jukkasjärvilappar, men är knappt särdeles användbart över skogsgränsen.

Mot takdropp under ihållande regn hjälper kemisk impregnering till en tid. Takets överstrykning med linolja eller dylikt är däremot absolut förkastlig, emedan dylika ämnen alldeles avstänga den välbehövliga luftväxlingen genom tältduken. Ett utmärkt sätt är däremot att använda dubbelt tak med minst 10 cm luftmellanrum. Fig. 10 visar ett sådant tält med dubbelt tak. Denna modell, som även tillverkas av råsiden i storlek passande för 2 personer, skyddar mot både regn och sol och prisas även för sin lätthet och andra framstående egenskaper. Dubbelt tak kan naturligtvis även anbringas på andra tältmodeller, men torde nog öka vikten med omkr. 1/3.

Tältplatsen bör vara plan, annars kan ej tältet uppsättas väl och man ligger illa i detsamma. Huvudgreppen vid uppsättandet av ett ryggåstält äro följande. Sedan tältplatsen valts, upprullas tältet och baksidans tältstång trädes inuti tältet i ryggåslinans kaus, därpå i kausen i tälttaket, stagens kaus påträdes därefter utanpå och det stag, som skall gå i takets längdriktning, fastgöres i marken av en person, medan en annan håller tältstången vertikal inne i tältet. Därefter påträdes den andra tältstången på samma sätt vid ingångsdörren och motsvarande stag spännes där. Ryggåslinan och takåsen äro nu spända. De två övriga tältstagen till varje stång spännas därpå, så att stängerna stå vertikalt. Därefter stänges tältdörren och tälthörnen fastgöras i marken, så att golvytan blir noga rektangulär och alla underkanter väl spända utom dörrsidans, som ej får sträckas för mycket. Sedan detta är ordentligt gjort, kunna stagen i takets underkant fastgöras och spännas utan att tältet förlorar sin avsedda regelbundna form och utan att sneda bukar uppkomma i taksluttningen, om marken är plan. Sist ordnas underkantens kappor för att hindra myggornas inkommande, och stenar eller andra tyngder läggas efter behov på stagfästena i marken. För pinnarnas nedbultning är en yxa bra att ha.

Andra villkor för en tältplats lämplighet äro att bränsle och att klart, rinnande vatten finnes i närheten. Med fjällens överflöd på bäckar och källor är villkoret angående vatten vanligen lätt uppfyllt under sommaren. Någon gång måste man dock nöja sig med slamhaltigt vatten ur Rapaälven eller någon glacierbäck. Slammet sjunker dock fort i ett stillastående kärl. Bränslefrågan är däremot vid lägerplatser över björkgränsen en ganska kinkig sak; skall man slå läger över 1 100 m ö. h., måste man i de flesta fall antingen bära bränslet lång väg eller ock medföra spritlampa eller primuskök samt flytande bränsle. Någon anledning för turisten att slå läger så högt finns dock i allmänhet ej.

Fig. 11. Filtsovsäck med axeluppslag och sovsäcklakan. Förf. fot.

Sovsäckar göras enklast av tjock filt. Formen kan vara rektangulär, längd 2 m, bredd omkr. 0.7 m. Öppningen, som utgöres av en rak tvärklippning på ena sidan, hör vara placerad 30 cm från ena ändan. Man får på detta sätt en 170 cm lång säck att sticka ned kroppen uti och en av 30 cm längd att köra in huvudet uti (fig. 11). Vid 70 cm bredd är vikten 2 kg, vid 90 cm 2.5 kg. Till omsvepning över axeln eller delvis tilltäppning av andningshålet bör en 30 cm brett filtstycke vara fastsytt i uppklippningens nedre kant. Detta stycke kan även gå i ett med det stora nedre stycket och ett extra stycke fastsys i den för huvudet avsedda delen av säcken.

Varma och vattentäta, men tunga (omkr. 10 kg) äro de s. k. militärsovsäckarna av fårskinn, utvändigt överdragna med presenning. Lättare äro i allmänhet sovsäckar av renskinn, men man måste noga akta dem för att bli våta, emedan de annars släppa håren. Synnerligen lätta och effektiva äro s. k. dunsovsäckar. De tillverkas av dubbelt tätt tyg eller råsiden med sömmar i sidorna. I mellanrummet emellan det yttre och inre tyget fylles dun av möjligast bästa kvalitet och till sådan mängd, att säckens väggar efter omskakning nå en tjocklek av minst 5, högst 10 cm. Vid användning av tunt fjädertätt tyg och mycket fint dun kan vikten av en sådan säck lätt begränsas till 2 kg. Den är utomordentligt varm utom mot marken, där genom kroppens tyngd dunet sammanpressas. Dunsovsäcken bör noga skyddas mot väta.

För snygghetens skull bör under längre färder sovsäcklakan användas (fig. 11). Dessa göras av oblekt domestik (0.8 kg) eller extra tunt tyg (0.3 kg) och böra hava samma form samt minst samma storlek som sovsäcken, annars sprängas de lätt. De böra liksom sovsäcken vara försedda med ett uppslag, som kan fällas upp över axlarna. Med sovsäcklakan och en varm dunsovsäck kan man åtminstone under högsommaren ligga i nattskjorta. På sidorna av öppningen till sovsäcken och sovsäckslakanet böra kilar vara insydda för att göra öppningen vidare och dymedelst underlätta in- och utkrypandet.

Fördelen av sovsäck ligger däri, att kroppen åt alla håll blir väl skyddad, att under rörelse i sömnen ingen del behöver bli bar, att man helt och hållet kan krypa in i den. I den av mig använda modellen (fig. 11) kan man med uppslaget reglera lufttillträdet därhän, att man andas inne i säcken under tillräckligt, men ej överflödigt tillträde av yttre luft. Under synnerligen kalla nätter kan en sådan reglering vara av vikt.

En helt annan sovsäckmodell har använts av de sista svenska Spetsbergsexpeditionerna. Modellen torde härstamma från Norge. Öppningen består icke av en uppskärning på tvären utan en på längden (fig. 12). Härigenom blir säcken mycket bekvämare att krypa ned uti. För att hindra kall luft att inkomma äro i öppningens kanter (liksom på den av mig använda modellen) fastsydda uppslag, som man kan svepa om sig. I denna modell torde de för reumatism ofta utsatta axlarna vara ändå bättre skyddade än i den förut nämnda modellen.

Mången härdad fjällvandrare reder sig med endast ett renskinn under sig och en filt över sig. Härigenom besparas tillrustningar, men viktbcsparingen är obetydlig, då en filtsovsäck knappt väger mera än en stor filt. Ett renskinn är utomordentligt fördelaktigt att hava även under sovsäckar, isynnerhet under sådana av ömtåligare beskaffenhet.

Fig. 12. Dunsovsäck med längsöppning och tvenne utfällbara uppslag. Förf. fot.

Vid större expeditioner är en lätt men vattentät presenning så gott som nödvändig. Under den kunna ömtåliga saker skyddas mot väta och behöva ej inkräkta på utrymmet i tältet. En billig presenning kan man göra själv av oblekt domestik, som överstrykes med linolja. Presenningens kanter böra vara väl stenade under natten, så att den ej blåser utav i händelse av oväder. Funnos ej myggorna skulle tältet mången gång kunna ersättas av presenning.

Man bör komma ihåg att efter den 15 augusti nätterna bli mörka och att man då alltid bör vara vid lägerplatsen i god tid före mörkrets inbrott.

Fjällkostymen kan sommartiden lämpligen utgöras av slitna vinterkläder. Under juli kan man nöja sig med bomullsunderkläder, om man är van vid sådana, men i augusti kan det bli ganska kallt, varför man bör vara väl försedd med tjocka underkläder av ylle. Överrock är hindersam vid gång, men ytterkavaj lämplig och väl behövlig. Mot regn och storm skyddar man sig bäst med en ej alltför lång sjömansoljerock. Vid toppbestigningar bör man erinra sig, att man under uppstigningen vanligen blir svettig, samt att uppe på toppen vid 2000 m höjd ofta är inemot 15° kallare än i dalgången vid 500 m ö. h. I vinterkölden och blåsten på toppen har man svårt att hålla sig varm i sina svettiga underkläder, varför ett ombyte just där är härligt. Har man en tjock ylleskjorta och önskar stanna på toppen längre stund, är ett gott sätt att vända skjortan, så att den svettiga sidan kommer utåt.

Klädlus kan någon gång under fjällresor efter samvaro med ej alltid så renliga lappar eller nybyggare inkomma i skjortan. De uppenbara sig vanligen först vid halslinningen eller armlederna; man bör söka snarast möjligt plocka bort otyget, innan förökning börjat. Sedan ägg lagts i skjortan, är utrotning så gott som omöjlig utom med kolsvavla i väl tillslutet bleckkärl. Kokning med vatten hjälper knappast. (Angående benbeklädnaden se sid. 26).

Huvudbonaden bör helst utgöras av en mjuk filthatt (se titelbilden) med brätten, som hålla ut myggfloret från öron och näsa. Detta kan göras av billig tarlatan, och bör vara så vitt, att det går omkring hattbrättet; övre kanten bör vara försedd med dragsko, varigenom det kan tätt tilldragas kring hattkullen; längden bör vara så stor, att floret faller ned över axlar, bröst och rygg utan att öppet mellanrum uppstår. Ett varaktigare men dyrare material är brysseltyll. Färgen bör vara svart, blå eller grön men icke vit, emedan vitt besvärar seendet. I brist på myggflor kan man minska myggplågan genom en under hatten trädd, kring bakhuvudet nedhängande näsduk. Även en tät nedhängande linnemössa med utklipp för ögon, näsa och mun hjälper rätt bra, och är under vissa förhållanden (regn, snårig skog) måhända bättre än myggfloret, men i de flesta fall sämre än detta. Man kan även genom påstrykning av det aromatiska preparatet Kul (från apoteket i Jokkmokk eller Gällivare) eller den billigare, tjärluktande näveroljan (från apoteket i Södertälje m. fl. orter) freda sig för myggornas angrepp under en halv timme.

Till händernas skyddande mot köld böra vantar eller skinnhandskar medföras. De senare skydda även mot myggorna.

Skobeklädnaden är nästan den viktigaste och svåraste delen av utrustningen. De ofta förekommande vadningarna och marschen över blöt mark göra det nödvändigt, att skodonen äro möjligast vattentäta. Den oerhörda slitningen vid bergbestigningar och vandringar över blockhav kräver starka skodon. Den som har kraftiga, oömma fötter, kommer billigast ifrån detta dilemma genom att skaffa sig ett eller två par rymliga lapska bandskor med möjligast tjocka bottnar samt ett stycke 3 à 4 mm tjockt läder att laga dem med. Skorna böra helst vara sydda med sena; sådana kunna dock knappt erhållas annat än från de inre delarna av Lappland, där man även bäst får dem färdigberedda genom smörjning med en blandning av tjära och sältran eller tjära och tjock smörjolja såväl utvändigt som genom ihällning invändigt. I nödfall kan man även nöja sig med trådsydda (helst dubbelsydda) bandskor från skofabriker och med att smörja dem själv. Efter smörjningen böra de torka en vecka. Bandskor användas helst med långt och fint starrgräs såsom stoppning, denna dock svår att utföra utan anvisning av van infödd skostoppare. Tillvägagångssättet låter sig knappt beskriva, men är i korthet följande. Skoskaften nedvikas så långt som möjligt. I skon nedlägges på hälens plats en mindre grässudd. Starrgräs uppredes och utbredes till en jämn eller platt matta av fotens dubbla längd och bredd. Man håller skon med vänster hand fattar mattan vid l/3 av längdsnittet med högra handens fingertoppar, kör den ned i skon med handen och låter därvid mattan sluta sig kring handen, som kommer att prässas i skon såsom en fot, omgiven av en tjock strumpa. Handen drages därefter ut och ett nytt jämnt skikt av hö införes, om så kräves och med iakttagande av att höstrumpan ej får komma i olag. Sedan höet blivit jämnt och väl inpackat, inskjutes i stället för handen bara foten, så att den kommer riktigt ned med hälen. Det går sämre om yllestrumpa sitter på, emedan denna river med sig höet. Om föga hö står upp kring benet, lindas detta med ett tunt höskikt, varpå skaftet ombindes med skobandet och slutligen även den över skaftet dragna nederkanten av byxen. Om höstoppningen lyckats, har man nu en angenäm känsla av mjukhet och värme kring foten. Att uppnå detta är ej så svårt, men att stoppa, så att man hela dagen känner samma välbehag kring foten, är utomordentligt svårt, emedan höet packar sig under dagens lopp, varigenom höstrumpan blir för stor. Det gäller därför att redan från början stoppa mycket hårt, men dock ej så att det tränger.

De lapska bandskornas överlägsenhet ligger i deras vattentäthet. När de dessutom äro fyllda med en massa hö, kan man inse, att det skall dröja jämförelsevis länge, innan så mycket vatten inkommer, att foten blir våt; dessutom äro de billiga, spara strumpor och äro lätt lagade. Går ett hål i botten, kan man sy över en skinnlapp med sena, en stark nål och syl. Men höstoppningen är en svår konst, som ej är allom givet att lära sig. I stället kan man möjligen till en tid reda sig med dubbla sockor och flere par strumpor. Nya bandskor äro synnerligen hala på jämn, gräsklädd mark, men när bottnarna blivit slitna eller lappade, äro de lättare att gå med och på fast berg eller grövre stenar vida mindre halkiga än vanliga skodon. Innan man blir van förorsaka de ofta ömhet i fötterna, emedan fasta sulor saknas. Denna olägenhet kan dock undvikas genom att lägga en lös sula inuti.

Den som ej vågar förlita sig på bandskor, måste kosta på sig ett par grova, vattentäta skodon med tjocka sulor. I sulorna bör ett vattentätt lager vara inlagt, varjämte sulorna lämpligen kunna smörjas med linolja. Ovanlädret måste vara vattentätt fastsytt vid bindsulan, plösen stor och vid samt med kanterna fastsydda. Att skon är vattentät kan prövas genom att hälla vatten i densamma, sedan den först blivit väl smord. Eventuella hål upptäckas på detta sätt och kunna möjligen tätas. Skaftets längd är en smaksak. Med skaft, som slutar vid smalbenet, torde en effektiv ombindning av överkanten kanske lättast kunna göras. Med höga vattentäta skaft kan man visserligen alltid kliva djupare ner utan att blöta strumporna, men skall man vada ännu djupare, bliva de höga skaftens nytta illusorisk. Såsom skosmörja anser jag en halvfast blandning, som utom ett fett även innehåller vax, lämpligast, delta sista ämne synes mig göra, att smörjan ej så lätt vattnas bort. Väl insmorda bandskor behöva knappt omsmörjas på fjorton dagar och vanligen endast utvändigt.

För minskning av sulans nötning vid bergsbestigningar och vandringar på blockhaven bör den vara broddad. Prima bergbroddar finnas knappt för närvarande i handeln i Sverige, utan torde få skaffas från Bayern eller Schweiz. I sulans ytterkant, som även under hålfoten bör stå ut något litet utanför ovanlädret, fästas de grova kantbroddarna med sina långa stift, som vikas om och nitas (fig. 13). Mitt på sulan kunna däremot placeras skyddsstift av diverse i den svenska handeln förekommande sorter. Även i klackens kanter fästas grova kantbroddar, i mitten helst tämligen grova klackstift. I brist på dessa olika slag av broddar kan man reda sig ganska långt med enklare stift, ja till och med med korta, tjocka skruvar. Reservstift, resp. skruvar böra medföras. Den omsorgsfullare broddningen enligt alpin modell kan ej göras utan läst och måste i de flesta fall överlämnas till skomakare.

Fig. 13. Broddade alpskor. Broddningen kan varieras på mångahanda sätt. För svenska fjällturer böra skaften vara vida längre.

I nära samband med frågan om skobeklädnaden står den om lämpligaste benbeklädnad. Principen är här att byxorna böra vara bundna utanpå skoskaften; detta på det vatten, som rinner utmed byxorna, ej skall rinna ned i skorna. Härigenom underkännes användningen av knäbyxor med höga sportstrumpor eller benlindor, s. k. putties, såvida dessa ej äro lindade över skoskaften. Detta hindrar dock ej att mången kan reda sig även med dessa vackra grejor, avsedda för alperna, där man ej behöver vada. Jag betvivlar även att benlindor kunna vara hälsosamma för blodcirkulationen i benen. Idealet för högfjällsresor är dock tunna, vattentäta spetsbyxor av fett kalvskinn; dessa kunna genom bindning över smalbenet sättas i vattentät förbindelse med skorna (titelbilden). Med en sådan utrustning kan man vada en smal bäck till länden utan att få in en droppe vatten. Sådana byxor torde för närvarande vara omöjliga att anskaffa, och man får därför nöja sig med klädesbyxor. Att bli våt om benen är ett obetydligt obehag i jämförelse med att bli våt om fötterna. Benkläderna torka nämligen, under fortsatt promenad, snabbt. Gummiskaft och gummistövlar äro vid vandring knappt att rekommendera och äro synnerligen obehagliga om de vattenfyllas över skaften. Beträffande skinnbyxor är att märka att de i varm väderlek förefalla en smula kvava.

Köksattiraljen bör för viktens skull helst vara av aluminium och i viss mån rätta sig efter provianteringen. Såsom i de flesta fall nödvändiga måste anses kaffepanna, kastrull och stekpanna. Ibland kunna tvänne kastruller vara önskvärda, ja till och med tvänne kaffepannor, om kaffe skall kokas samtidigt med tevatten. Näst efter den oundgängliga kaffepannan blir stekpannan älsklingsredskapet, ty i den stekas pannkakor, en rätt som man under längre fjällvistelse lär sig skatta högt. Kastrullen är väl behövlig till kokande av gröt, fisk, kött och ärter samt i det finare fjällköket till frukt- och bärsoppor. Kokkärl med utstående skaft äro rätt skrymmande, varför satser med avtagbara eller överfällbara skaft ur denna synpunkt äro att föredraga. Emaljerade kokkärl äro tunga och tåla ej stötar, däremot äro koppar och tallrikar av emaljerad järnplåt trevliga. Omelettpannor av stålplåt lätta, starka och användbara för pannkaksgräddning. Skedar av aluminium bra, men knivar och gafflar böra vara av järn. Termosflaskor äro knappast nödvändiga, då man i alla fall måste koka mat minst två gånger dagligen.

Uppgörning av eld. I denna konst äro både lappar och nybyggare mästare, och har man infödd bärare med, kan man i de flesta fall till honom överlämna bekymret att göra eld. För den händelse mindre tränade turister skulle behöva reda sig på egen hand under någon tid i fjällen, vill jag här lämna några anvisningar angående eldgörning.

Under torra somrar bör eld inom barrskogsområdet endast göras nära en bäck. Man gräver först bort torven på marken, där elden skall tändas, efter eldningen överösas bränderna med grus och vatten. Utan dessa försiktighetsmått kan lätt skogseld uppstå. Sådan fara är vida mindre inom björkskogen.

I luften fritt uppstående torra grenar av björk och videbuskar är näst torr barrved det bästa bränslet. På marken liggande ved är på grund av sin vattenhalt oduglig, om den ej först torkas genom uppresning en viss tid. Färsk björk får man även knappt att brinna. Inom nationalparksgränsen bör man för övrigt även ur naturskyddssynpunkt undvika att använda levande grenar till ved.

Över skogsgränsen kan, utom vide, dvärgbjörk och med största fördel en användas. Under mycket torr väderlek kunna diverse små buskar och torv användas, sällan är dock väderleken så torr. Över omkring 1 000 m ö. h., där buskvegetationen redan är mycket sällsynt, måste man i allmänhet försaka kokning, såvida man ej medför bränsle. Användes torr björkved behöves knappt mer än 4 à 6 meterlånga stänger till en duktig brasa. De läggas icke korsvis utan alltid parallellt samt tändas genom näverbitar instoppade på lämpligt ställe mellan dem. Är veden spädare, sönderbrytes den i halvmeterlånga bitar eller tillredas risstycken av högst denna längd, vilka läggas på varandra med parallell längdriktning. Tändningen med näver sker i botten. Av lättbrunnen ved måste större förråd samlas, så att elden kan underhållas.

Vid resor över skogsgränsen måste man alltid ihågkomma medtagandet av näver i tillräcklig mängd. Den bör ej hämtas bland de översta svaga exemplaren utan längre ned, där björkskogen är kraftig och näverfångst ej kan skada den. I nödfall kan i stället för näver användas torrt virke, som upprispas genom att tunna spånor utskäras. I de tunna spånkanterna kan tändning med tändsticka ske.

Principen för eldgöringen går ut på att först få eld i lättbrännande saker som näver, smala torra stickor och dylikt, därpå låta elden därifrån tända det grövre materialet, som därför måste ligga ovanpå tändningsstället. Stark blåst är ej lämplig för eldtändning och kokning, varför man vid storm väljer ett skyddat ställe bakom en sten eller kulle. Kokkärl, som äro försedda med grepe eller bygel, kunna hänga på käpp över elden, de med sidohandtag försedda måste hållas i handen. Ställer man kokkärlen på elden, måste man se till att de ej ramla omkull, medan veden brinner ned. Även vid sidan av eldhärden kunna kärl, innehållande vatten, bringas till kokning.

Principen för tändning under regnväder går ut på att lägga upp en jämförelsevis stor hög bränsle på vanligt vis samt tända i bottnen med mycket näver. Kan man under själva tändningsproceduren hålla en paraply eller ett skynke över, bör tändningen åtminstone med något tålamod och riklig nävertillgång kunna lyckas. Den brinnande nävern torkar ovanför liggande ved och antänder den slutligen. Alltefter som veden nedtill fortäres måste ny läggas ovanpå till torkning.

Provianteringen för en resa i fjällen måste göras med gott omdöme. Det gäller att ej släpa med för mycket, men å andra sidan ej ställa sig så, att man kanske av matbrist måste i förtid avbryta en resa. I allmänhet kan man ej påräkna att inom fjällen kunna erhålla något ätbart. Jakt och fiske äro inom nationalparken ej tillåtna, utanför gränsen kan däremot röding och börsting ofta nog erhållas av utmärkt beskaffenhet. Under juli träffas ej lappar i högfjällen och under denna tid slakta de icke renar, men under augusti behöver sammanträffande med lappar ej vara uteslutet och i så fall är utsikten att få köpa färskt renkött rätt stor. Detta är ett härligt näringsämne, måhända mest välsmakande stekt i smör, men även utmärkt kokat. Den därvid erhållna buljongen är ej heller att förakta, om den ej är för svag. Framstående delikatesser äro rentunga och renmärg samt framför allt den svåråtkomliga renmjölken, som överträffar tjock grädde i näringsvärde. I allmänhet kan man dock ej alls bygga på proviantering hos lapparna utan måste själv medföra de nödiga förråden. Denna avsevärda olägenhet förvärras därigenom att aptiten, såsom bekant, under ansträngningar och rörelse i friska luften i allmänhet blir väsentligen ökad. Och ju längre man vistas i fjällen dess friskare blir gemenligen aptiten; man kan räkna med en ökning av 50 % efter första veckan och 100 % efter den andra.

Då smak och behov mycket växla, anföres här endast förslagsvis en lista på proviant för en fullvuxen man under 7 dagars fjällresa;

Vikten av denna proviant är ungefär 10 kg., men härtill kommer emballage för en del sorter. Mjöl, gryn och ärter böra helst ligga i tygpåsar, kaffe, the och strösocker helst i bleckburkar. Margarinet kan under en het sommardag flyta sönder till olja och rinna bort, om det ej är väl inneslutet i trälåda. Smör kan gärna packas i en emaljerad burk.

Mycket annat skulle även kunna ifrågasättas och utbytas mot något av ovanstående såsom korv, rökt oxkött, torr och salt fårbog, torkade äpplen, kaviar. Köttkonserver äro oproportionerligt tunga och allt sedan krigstiden dyra. De i förhållande till vikt och volym effektivaste näringsmedlen torde vara matmandel, ost, chokolad och torkat renkött.

Till pannkakssmeten får mjölk och ägg i allmänhet undvaras och dess ingredienser bli sålunda vanligen endast mjöl och vatten. Smeten röres tjock för att undvika klimpar och tunnas sedan. Pannan bör vara het, när smeten ihälles, annars fastnar den. För att få pannkakan god måste tillräckligt smör användas. Gröten kokas även utan mjölk; till mannagrynsgröt, som är den lättaste att koka av alla, bör russin och litet socker sättas. Gröt ätes med outspädd söt kondenserad mjölk, utbredd över ytan såsom honung på bröd. En burk kondenserad mjölk kan svårligen medföras öppnad till annan tältplats, men innehållet kan, om det utspädes med hälften vatten, nedhällas i en glasflaska, om sådan finnes. Vid starkare utspädning blir mjölken dock ej länge hållbar mot surning. Tomma konservburkar kunna i viss mån vara fördelaktiga att tillvarataga, om brist på hushållskärl föreligger.

Gäller det endast en färd på två eller tre dagar förenklas proviantutrustningen högst avsevärt. Man kan då ej behöva så mycket kokkärl och bör kunna reda sig långt med påbredda smörgåsar, färdiglagade pannkakor, hårdkokta ägg och dylikt.

Spirituosa bör alldeles undvikas under pågående strapatser, men vid hemkomsten till lägret efter en ansträngande dag är en liten konjak en härlig, fast ingalunda nödvändig sak. \

Proviant, ömtåligare sovsäckar och reservunderkläder packas så vitt möjligt i vattentäta säckar. Dessa göras helst dubbla med ett slitstarkt tyg ytterst (segelduk, tältduk, oblekt domestik) och inuti vaxduk. Vaxdukspåsen bör, för att ej sprängas sönder, vara vidare än tygpåsen och behöver ej vara fastsydd vid denna. För en kortare resa kan man reda sig med enbart vaxdukssäcken. För fraktningen bindas säckarna på en lämpligt formad bärmejs (fig. 14) som är försedd med lätträ och med öglor för sakernas fastbindning. På en sådan bärmejs kan fastsnöras mycket eller litet, en eller flera säckar, oljerocken, kavajen o. s. v. efter behov och bärarens krafter. Mejsen kan göras passande till ryggen; genom lätträet, som kan slängas över från den ena axeln till den andra, kan trycket på axlarna varieras, vilket är en oskattbar fördel.

Den så allmänt använda ryggsäcken kan såsom rationell bärningsapparat icke uthärda jämförelse med trämejssen. Den kan ej fyllas mer än till en viss grad och hindrar i hög grad transpirationen från ryggen. För en kortare utflykt med en liten packning kan ryggsäcken vara behändig nog, men för resor i högfjällen med sina rätt stora avstånd och pretentioner på vidlyftigare proviantering och utrustning är den förkastlig. Bättre gestaltar sig saken, om ryggsäcken är försedd med mejs. De norska Berganryggsäckarna med bärställning av rör äro utmärkta. Emellertid saknar även denna förträffliga bärställning lätträ, och den är egentligen ej inrättad för påbindning av annat än ryggsäcken.

Fig. 14. Bärmejs med lätträ. Förf. foto.

Vill man hava ett emballage med styva sidor, där ömtåligare föremål ligga bättre skyddade mot stötar utifrån än i en säck, så kan en näverkont användas; vida bättre äro dock packlådor av tyg med kantstyvnad av träramar. Dessa sammansättas till en stomme av rätvinklig parallellepipedisk form. I denna fästes den av vattentät presenningsduk väl hopsydda, ävenledes parallellipipediska säck, som bildar lådans insida genom att överkanten nubbas fast vid lådstommarnas insida. Lådans lock utgöres av en med gångjärn fäst träram, på vilkens insida presenningsväv är fastnubbad. I bottnen böra utvändigt några tvärslåar vara anbragta. Jag har under 20 år använt sådana lådor (fig. 1) till frakt med renar, och de ha visat sig utmärkta. Emedan presenningspåsen är vattentät, ha renarna kunnat vada genom vatten med lådorna på utan att vatten inkommit. Genom att trävirket sitter utvändigt mottager detta det mesta av stötarna samt all nötning genom fastsnörning.

Såsom redan framhållits måste man för transporten inom högfjällen förutsätta bärare och väl i de flesta fall, att de resande också själva bära. En frisk och stark manlig turist bör kunna bära 10 kg 2 mil på en dag, och efter övning öka bördan till måhända 15 kg. Längre kommer man knappt utan att känna obehag. Klövjning med häst förekommer ej i dessa trakter, men väl klövjning med ren. En ren bär 15 kg på var sida. För 25 år sedan kunde man få hyra en klövjeren för 50 öre per dag, nu får man nog ingen för det tiodubbla priset. Trots lapparnas numera stora ovillighet att hyra ut klövjerenar, är det dock ingalunda uteslutet, att ej undantagsvis renskjuts skulle kunna erhållas. Någon beskrivning på, huru klövjningen tillgår lämnas ej här, då den förutsätter, att lapp medföljer och sköter renarna. Rätt mycket starka snören kunna för ändamålet behövas.

Slutligen lämnar jag en förteckning på föremål, som under en fjällresa kunna vara behövliga eller önskvärda att, utom förut nämnda, medföra:

Nästa >>>