SAREKFJÄLLEN

Sarekfjällen såsom turisttrakt.

Ingen del av vårt land torde erbjuda en sådan rikedom av storslagen högfjällsnatur som Sarekfjällen, men på grund av sin avlägsenhet och svårberesthet ha de varit så gott som oberörda av turistlivet och förblivit för turisterna obekanta. Man har inskränkt sig till att se dem från bergen kring Saltoluokta eller från färdleden däremellan och Kvikkjokk.

Att öppna denna vidsträckta fjälltrakt för ett intensivare turistliv skulle vara en mycket vidlyftig uppgift. Härtill skulle erfordras att anlägga vägar, många broar och fjällstugor samt frakta upp båtar i åtskilliga sel och sjöar. Huruvida detta skulle vara förenligt med traktens egenskap av nationalpark må lämnas därhän. Mycket skulle dock utan nämnvärda ingrepp i naturens ursprunglighet kunna göras för färdernas underlättande. Hit hör anläggandet av hyggliga gångstigar på vissa svårframkomliga ställen och uppfraktandet av båtar i några sjöar (under förutsättning, att båtarna lämnades i fred av obehöriga). En eller annan bro av enkel men solid konstruktion skulle kunna anbringas för att undgå vissa svåra vadningar. För ögonblicket är det dock knappt fråga om några dylika inrättningar och för lång tid framåt torde det komma att gälla att den turist, som önskar göra en färd i Sarekfjällen, måste bereda sig på stränga strapatser och diverse personliga obehag, vilka dock i de flesta fall mer än väl uppvägas av friluftslivet och de storslagna naturscenerierna. Emellertid må det ej fördöljas, att en resa i dessa fjäll för den med trakten obekante ännu måste betecknas såsom rätt vansklig, för mången till och med så riskabel, att hnn helst bör avstå därifrån.

Färdsätt och utrustning. Då turisthyddor saknas i trakten, måste för färder om två eller flere dagar tält, sovsäckar och proviant medföras. För transporten härav är i de flesta fall engagerandet av bärare nödvändigt. En färd i Sarekfjällen blir därför ingen vanlig turistresa utan nära nog en liten expedition. Skall all materielen nyanskaffas och färden räcka längre tid kan den bliva rätt dyrbar.

Såsom bärare är lämpligt att om möjligt skaffa åtminstone en i trakten lokal kunnig person från Kvikkjokk, Aktse eller Saltoluokta, beroende på var färden skall taga sin början och var man kan få någon. Knappast någon grundlig kännare av fjällen finnes där numera, men att giva sig dit utan en någorlunda ortskunnig lapplänning är i de flesta fall, särskilt om svårare vadningar skola göras, även för en van fjällvandrare riskabelt. För en ovan, dåligt utrustad, som kanske dessutom har dåligt terrängsinne, kan det betecknas såsom självmord.

Om i ett sällskap av flera duktiga personer finnes åtminstone en verkligt erfaren och förståndig fjällvandrare samt man är väl utrustad och rikligt försedd med proviant och ej avlägsnar sig alltför långt från bebodd plats kan särskilt engagerad bärare möjligen undvaras. Men detta måste betraktas såsom ett sällsynt undantagsfall. Har man gott om tid och mat, kan man även lättare reda sig; man kan då avvakta bättre väderlek eller vattnets fallande i en bäck eller göra en omväg. Med knapp tid och knapp proviant kan man bli ställd inför nödvändigheten att nödgas taga sig fram under riskabla förhållanden, och då kan det vara ännu nödvändigare att hava en ortskunnig man och tränad bärare till stöd.

Såväl lappar som nybyggare ha åtminstone förr varit duktiga bördbärare; med senare tiders benägenhet för ett bekvämare liv har villigheten att bära tunga bördor förmodligen avtagit. Jag tror knappt man i våra dagar kan påräkna att få över 17 kilo (s. k. laglig börda) burna av varje man. Detta är ej särdeles mycket för en stark och van bärare vid marsch på fjällslätten eller i dalgångar, men man får dock även taga hänsyn till, att bärarna i de flesta fall också måste bära egna saker.

Vinterturer kunna i mars under gynnsam väderlek vara härliga nog för duktiga skidåkare, men då turisthyddor alldeles saknas i fjällen, kunna knappast vinterfärder göras. Toppbestigningar med skidorna på äro i allmänhet ganska krångliga, och utan skidor kan det på många ställen vara svårt att taga sig fram genom snön. Enligt min mening hör bergsporten företrädesvis till sommarsäsongen. På de stora fjällslätterna och dalbottnarna samt där terrängen är måttligt kuperad är skidan emellertid ett förstklassigt hjälpmedel under vintern, och man kan färdas rakt fram över bäckar, sjöar och myrar, där man sommartiden kanske måste göra stora omvägar.

Tydligt angivna stigar saknas ännu i allmänhet i fjällen, dock finnas genom så gott som alla huvuddalar lappflyttningsvägar, som på stora sträckor äro tydliga, men här och var nästan omöjliga att följa. Kommer man av vägen, kan man vanligen återfinna den genom att gå vinkelrätt mot dalens längdriktning. Ofta gå stigarna genom myrar.

Där lappflyttningsvägen bär över bäckar ar det vanligen av största vikt att just följa stigen och därmed finna lapparnas vadställe.

Vadningarna äro ofta, särskilt under varmt och regnigt väder i juli, då många bäckar genom nederbördens och snösmältningens förenade verkan kunna flöda oerhört, ett oangenämt, stundom livsfarligt moment i fjällresorna. Hjälp av erfaren och duktig innebyggare är framför allt i sådana fall nödvändig. Mången gång måste man under en natt eller ett och annat dygn avvakta vattnets fallande, eller också kringgå bäcken eller vända om och söka sig en annan väg. l Lappland vadas på grund av vattnets låga temperatur allmänt eller snarare så gott som alltid med skor och byxor på. Skorna böra vara mycket vattentäta och skaften hårt omlindade med band, så att vatten ej inkommer vid skaftens överkant. Byxorna stoppas ej ned i skaften utan dragas över dem, och underkanten ombindes med band (se titelbilden). En lång, stark, helst järnskodd stav är nödvändig för att pröva djupet i grumligt vatten och som stöd mot strömmens tryck på benen. Man vadar i allmänhet stadigast genom att gå långsamt snett mot strömmen ; skulle man känna, att man är nära att förlora fotfästet kan man ofta rädda situationen genom att gå tämligen fort snett med strömmen. Med den hastighet vattnet nästan alltid har i fjällbäckarna är även för en fullvuxen person ett vattendjup av 60 cm besvärligt att genomvada, i synnerhet som vattnet på lovartsidan vanligen skvalpar upp 10 à 20 cm; vid ett djup av 75 cm är det redan för de flesta farligt att vada och i meterdjupt vatten av stor hastighet är saken omöjlig så gott som för alla.

Med tillhjälp av en lina (av omkr. 2.5 cm omkrets) kunna även rätt svåra vadningar utföras utan livsfara, om minst tvenne personer hjälpa varandra. Linan bör vara så lång, att den räcker över bäcken, och endast en i sänder vadar, fastknuten vid linans ena ända. Stundom kan det även lämpa sig att spänna en lina från den ena stranden till den andra.

I augusti är under klart väder vattenståndet i bäckarna vanligen så lågt, att någon svårighet att komma fram över vadställena då ej föreligger, om Kåtokjokk och Sarvesjokks östra del undantagas. Till och med Rapaälven går då utan svårighet att under erfaren ledning vada vid Låddepakte. I september lär under torra höstar vattenminskningen vara så stor, att man kan våga sig på helt andra vadställen än under sommaren. De medelstora bäckarna kunna då övergås så gott som var som helst.

Fig. 1. Vadning över Sarvesjokk. A. H. 29 aug. 1900.

För vandringar över sprickiga delar av glaciärer är nödvändigt, att sällskapet utgöres av minst tre personer, sammanbundna medelst ett nytt och starkt manillahamptåg av omkring 10 mm tvärsnitt och så långt, att avståndet mellan tvenne personer blir minst 3, helst 4 m. För sammanbindningen knytas i tågets ändar och på passande avstånd därifrån öglor av samma vidd som personernas bröstvidd, varefter var och en träder på sig sin ögla under båda armarna. För varje ögla kan beräknas åtgå omkr. 1.3 m lina och för 4 personer behöves sålunda en lina på närmare 20 m. Den bäste isvandraren går först i raden, den näst bäste eller starkaste sist. Under marsch hålles linan slak, dock ej så mycket att den släpar.

Den knut, varmed öglorna göres, är av stor betydelse, emedan om en glidning av parterna i knuten äger rum, en våldsam åtstramning kan uppkomma kring bröstet på den, som eventuellt nedfallit i en spricka och blivit hängande i linan. Den vanliga råbands- eller sjömansknuten duger ej, däremot är den enkla s. k. vattenknuten fullt användbar. Den åstadkommes genom att lägga linan i i en bukt, så att den blir dubbel, och slå en vanlig knut med båda parterna på en gång, så att en ögla (fig. 2) av lämplig vidd uppkommer. Stor säkerhet erbjuder även den s. k. kärleksknuten. Huru denna slås framgår av fig. 3, 4 och 5. Man måste noga akta att båda överhands-

Fig. 2. Vattenknut. – Fig. 3–6. Framställning av kärleksknut. Tåget lägges först i dubbelögla enl. fig. 3. De båda öglornas när- belägna kanter läggas därpå över varandra så att ett rum c (fig. 4) uppstår. Man träder därefter in högra handen genom c, fattar den stora bukten i punkten a, drager den under b ut genom c och över d, så att öglan 5 uppkommer, iakttagande att knutarne gå i varandra såsom i 5 och ej komma var för sig såsom i 6.– Fig. 7. Pålstek.

knoparna gå i varandra såsom i fig. 5 och icke ligga var för sig såsom i fig. 6. Kärleksknuten har framför vattenknuten den fördelen, att om linan sträckes en starkare brytning intill knuten ej uppkommer, men å andra sidan är den svårare att göra. Vid tågets ändar torde även ett rätt lagt pålstek vara användbart fig. 7. Den för knutar intresserade hänvisas till Hj. Öhrvall: Om knutar, 2:dra uppl. Sthlm 1916.

Isyxa av alpintyp är av föga nytta vid glaciärvandringar i vårt land, man reder sig gott, om man förser den långa stav, som i alla händelser behöves för vadningarna, med ett i stavens längdriktning utstående, yxformigt blad. Med delta instrument kunna trappsteg och fotfästen i hal is med lätthet anbringas. På en sådan stav kan även en sidopik, lämplig för förankring i brant terräng, fästas. Hela beslaget måste i så fall göras mycket solitt, då sidopiken bör kunna hålla en människas vikt. En sådan s. k. isstav (fig. 8 samt titelbilden) har jag med fördel använt under mina mångåriga färder i Sarekhögfjällen. Där glaciärsprickorna äro öppna och fria från snö är användningen av iståg i allmänhet ej nödvändig, men där de äro helt eller delvis täckta av snö, måste detta försiktighetsmått ovillkorligen iakttagas.

På hal is, som endast är måttligt brant, underlättas stigningen genom s. k. stigjärn och man kan med sådana undvara huggningen av fotfästen. Många olika modeller av stigjärn användas i Alperna, även för klättring på branta klippor. För isvandringar kunna sparkstöttingsbroddar vanligen duga såsom en enkel modell av stigjärn. De flesta torde dock fullkomligt reda sig med den oundgängliga isstaven.

Fig. 8. Beslag till övre delen av en isstav. För vadning, klättring och ishuggning.

Vid bergsbestigningar bör man gå mycket långsamt uppför och aldrig stiga mera än 300 m per timme. Man bör redan på något avstånd granska terrängen och välja sin väg. Det är i allmänhet att föredraga att följa grässluttningar och vegetationsfläckar så långt upp som möjligt. Av stenig mark är den småsteniga mera lättgången än den som består av stora stenar. En fjällsida, som består av stora block, kan vara nog så mödosam att passera, om man måste hoppa från ett block till ett annat. Den kan även vara farlig, om blocken ligga lösa och man är flere i sällskap som gå under varandra, emedan nedanför gående då lätt kunna träffas. I händelse av stora lösa block samt flere personer i sällskap bör man antingen gå i bredd eller på »sned linje». Vid trånga passager av ifrågavarande slag måste nedanför gående hålla sig åt sidan tills de föregående passerat. Bland sluttningar med osäkert liggande block äro särskilt att nämna nutida glaciärers ändmoräner. Naturligtvis förutsättes det, att en person, som giver sig ut på dylika vandringar, har så mycken själsnärvaro, att han ej skadar sig genom block, som ban själv satt i rörelse. Där anhopningar av mindre stenar ligga brant, kan för varje fotsteg glidningar i massan inträffa; i allmänhet äro dessa ofarliga och de nå åtminstone ej så hastigt större dimensioner, att man ej hinner förflytta sig undan.

Vid gång utför en sluttning kan tids- och kraftbesparing uppnås just på sådana platser, där grusmassorna själva komma i en viss rörelse nedåt. Oavsett den försiktighet, som härvid är av nöden särskilt mot nedanför gående, medför en sådan åkning i sakta nedglidande stenskred den olägenheten, att skodonen bli starkt skamfilade. Vid stigning uppåt ökar det däremot arbetet väsentligen att lägga vägen över stenmassor, som ha benägenhet för nedglidning. Av samma skäl är det synnerligen arbetsamt att gå uppåt i lös snö, medan däremot nedstigning försiggår lättare i lös snö än på fast mark. Principen blir sålunda: kraftbesparing ernås genom att för uppstigning välja möjligast fasta mark och för nedstigning mjukare mark. Oftast spela dock andra omständigheter in, som inkräkta på det fria valet, och på svårbestigliga toppar är i allmänhet endast en väg möjlig, den går nästan alltid delvis över mer eller mindre brant snö både på upp- och nedvägen. Fast berg saknas ofta utom på så branta ställen att de äro opasserbara. Den vanligaste terrängen blir därför utom snöfläckarna blockhaven, som variera i beskaffenhet beroende på medelstorleken av de ingående blocken; denna kan växla mellan ungefär en meter (svår terräng), en fot (vanlig toppterräng) och en decimeter (lättgången toppterräng) i tvärsnitt.

Vid nedstigning utför brant terräng har man den olägenheten, att de brantaste ställena icke kunna överblickas på avstånd uppifrån. Man måste därföre i sådana fall vara på sin vakt, så att man ej går sig fast.

Rutschning i sittande (sliter byxorna oerhört!) eller stående ställning på branta snöfläckar får endast äga rum, där snön är lös; på hård snö och is kan man ej sakta farten och riskerar att slå ihjäl sig mot nedanför liggande stenblock.

Den här lämnade något utförliga framställningen av huru man färdas i fjällen må ej betraktas såsom onödig. Nybörjaren kan säkerligen behöva den, i synnerhet som fullt kompetenta förare icke kunna påräknas i de lapska högfjällen. Man måste därföre i högre grad lita på sig själv än som behöves i Alperna eller i Norges högfjäll, där särskilt utbildade och ansvariga förare stå till all-allmänhetens tjänst. Nästan ingen av ortsbefolkningen har egentlig vana vid toppbestigningar eller vandringar över sprickiga glaciärer, ytterst få känna här angivna passövergångar och ej särdeles många känna alla de huvuddalar, som i det följande omtalas. Emellertid ha dock nästan alla gott lokalsinne och en viss vana vid färder i fjällen. De kunna göra eld även i regnväder, förstå sig på att finna lämpliga vadställen över bäckar och vada även där det ej är så alldeles lätt att komina över. Många äro mycket skickliga och starka vadare. Denna egenskap är i högfjällen ofta nog av särdeles stor vikt, under det att den i de för turistlivet så väl inrättade Alperna saknar all betydelse, emedan broar finnas.

Snöbryggor och vadställen. På grund av att barrskog saknas i högfällen är spångning av vägar över myrar och utläggandet av stockar såsom broar över bäckar samt andra byggnader, till vilka de krokiga björkarna ej kunna användas, ej möjliga utan högst betydande kostnader. Då båtar dessutom även så gott som saknas, måste man i regel taga sig fram över vattendragen genom att vada.

Under juni och början av juli kunna likväl på vissa platser, där mycket snö hopats under vintern i bäckfåran, denna övergås på s. k. snöbrygga. Sådana pläga träffas på bland andra följande ställen. I Kaskakårså på sydsidan av Pårektjåkko omkring 1 à 2 km ovanför Pårekjauratj; över Kåtokjokk ovanför sammanflödet med Lullihavaggejokk (vanligen bortsmält 1 juli); över Kåtokvaratjjokk och Jokotjkaskajokk vid övre flyttningsvägen på norra sidan Kåtoktjåkko; över Sarvesjokk nedanför Ritanjunjestjåkko; över Rapaälven under fallet nedanför Akajokks och Kuoperjokks sammanflöde; över Tjågnorisjokk vid pass 1.5 km ovanför bäckens utflöde i Rapaätno; över Palkatjokk i sydöstligaste delen av Luottolako; över Lttottojokk i denna bäcks djupa kanjon. Härtill skulle vara att lägga en massa andra snöbryggor, som jag nu ej erinrar mig. Inom bäckarnas översta delar förekomma en mängd. Många svåra bäckar, såsom Kåtokjokk, Jokotjkaskajokk, Ålkatjjokk, Tjågnorisjokk, Mikkajokk, som komma från glaciärer, kunna övergås på glaciärändarna.

Vadställena angivas vanligen bäst genom lappflyttningsvägarna, som gå direkt till dem. Principen för val av vadställe är att välja en plats, där vattendraget är möjligast grunt och fördelat; där är det vanligen även bredast, vilket anses vara en mindre olägenhet. Att här ange vadställen är svårt nog, i synnerhet som dessa med åren pläga förändras; jag vill dock giva några anvisningar. Kåtokjokk torde kunna vadas under kallt och torrt väder straxt ovanför inflödet av Lullihavaggejokk; det vanligaste vadstället, Kaskasvadstället, ligger mycket längre ned mitt emot Kaskasvaratj vid utflödet av en bäck från en tjärn på södra sidan, ett kort stycke ovanför vattenfallet och Kaskasvaratjjokks inflöde. Detta vadställe är dock nästan alltid sommartiden mycket svårt med djupa gropar och vanligen opasserbart för en ovan. Rapaälven lär på senhösten kunna vadas mitt emot Puoutavaratjjokkotj och mitt emot Gruvisarekåtan vid Stuorra Skårkas östände; under sommaren vadas den vid älvkroken strax norr om Sarvesjokks inflöde, där älven är mycket bred, men där en tränad vadare (helst lapp) medelst staven och vattenytans utseende vanligen kan finna knappt halvmetersdjupa övergångar mellan sandgrunden; mellan Matujokk och Tjågnorisjokk samt nedanför sistnämnda ett ännu lättare vadställe med åtskilliga sandholmar. Puoutavaratjjokotj och Lulep Vassjajokk kunna vara mycket svåra, men övervadas liksom andra tvärbäckar i Rapadalen vid flyttningsvägarna; i den sistnämnda bäcken synes ett något bättre vadställe för närvarande finnas omkr. 150 m ovanför flyttningsvägen. Mycket svår är vanligen Sarvesjokk, som vadas ett kort stycke ovanför mynningen; inne i Sarvesdalen under Ritanjunjestjåkko är den vanligen lätt. Åtkatjjokk vadas ute på mynningsbranten, men är vanligen svår. Bäckarna från Pelloreppe, Alep Vassjajokk, Svirjajokk, Lulep och Alep Snavvajokotj, Pelajokotj, alla i Rapadalen, äro merendels lätta att vada. Tjågnorisjokk vadas nära mynningen, Matojokk nästan var som helst, Mikkajokk ett kort stycke nedanför ändmoränbågarna (ibland svår), Smailaijokk på ett stenigt ställe mellan Skarjatjåkko och Mikkatjåkko samt naturligen även högre upp. Kuoperjokk och Akajokk vadas vanligen lätt flerstädes ovanför sammanflödet. Perikjokk brukar ofta kunna vadas strax ovanför Letsiljaure, måhända även mångenstädes mellan Perikluoppal och Perikjaure. Kukkesvaggejokk kan ofta vadas vid flyttningsvägen nära Näntotjåkko på ett brett och stenigt ställe ovanför förgreningarna före inflödet i Letsitjaure (rätt svårt); något lättare är ett vadställe längre ned, där bäcken grenar sig kring en holme; omkring en mil högre upp nedanför Tjäura vadas samma bäck betydligt lättare. Över Sitoätno mellan Letsitjaure och Sitojaure finnes mig veterligen intet vadställe. Alep Pastajokk är lätt att komma över vid Perikjaure, Lulep Pastajokk öster om Ruopsok svårare. Petsaurejokk vadas mellan båda Rissasjöarna, i allmänhet lätt.

Vadställena i högfjällens västra delar känner jag mindre, men skall jag ändå söka giva några upplysningar angående de största bäckarna. Den betydande Snjutjotisjokk vadas på ett brett och stenigt ställe ett stycke ovanför inflödet av bäcken från Ruotesvagge, men många andra vadställen finnas över denna långa bäck. Aleb Kuoperjokk vadas mellan Låutakvarto och Stuor Påravaratj, men naturligen lättare högre upp. Den betydande strömmen Mellätno torde bäst övervadas vid de höga grusbackarna omkring en halv mil nedanför utflödet ur Alkajaure; vid särskilt kallt och torrt väder torde den kunna vadas helt nära utflödet. Alkajokk kan vadas vid förgreningarna före inflödet i Alkajaure, men även mångenstädes högre upp. Alep Sarvesjokk vadas i allmänhet tämligen lätt vid ett någorlunda brett och stenigt ställe vid Sarvestjåkkos sydvästrand. Luottojokk och Palkatjokk i Njåtsosvagge vadades förr vid flyttningsvägarna, nu uppgives att det gamla vadstället över Luottojokk skulle vara förstört och att ett nytt finnes högre upp, där en 3 à 4 m hög jordkulle reser sig på nordöstra sidan och bäcken omsluter en videholme. Njåtsosjokk vadas bäst strax nedanför det mitt i dalen liggande Jamikvaratj; högre upp, mellan sjöarna är den lätt att vada.

Nästa >>>