SAREKFJÄLLEN
Aka- och Alkavagge.
Rapadalen klyver sig i sin övre del (fig. 32 och Pl. 1, fig. 5) i trenne stora dalgångar: Akavagge, Kuopervagge och Ruotesvagge.
Akavagge genomflytes av Akajokk, som kommer från den förut omtalade Akaglaciären. Akavagge, enligt lapparnas terminologi, fortsätter sålunda ej i sydvästlig riktning utan svänger V om Skårvatjåkko rätt åt söder mellan detta berg och Akatjåkko (fig. 34). Fortsättningen av denna väg bär till Sarvesvagge och är förut omtalad (sid. 52).
Fig. 35. Från Skaite i Sarvesvagge mot Lanjektjåkkko.
A. H. 8 juli 1896.
Den del av Akavagge, som ligger närmast Kuoperjokk och har sydvästlig riktning, har sin fortsättning i Alkavagge och går fram till Alkajaure. Passhöjden ligger på 875 m nedanför Akatjåkko, sålunda ej synnerligen långt västerut. Bränsle finnes ej vid vattendelaren, men redan vid den första lilla sjön kan man finna så pass mycket, att man nödtorftligen kan reda sig. Med avseende på förbindelsemöjlighet mellan de båda dalsidorna är denna god, då såväl Akajokk som Alkajokk vanligen kunna övervadas på många ställen.
Bergbestigningar och pass övergångar vid Alka-Akavagge. Den södra sidans berg utgöra fortsättningen på Ålkatj och bergsträckningarna på norra sidan Ritanjunjestjåkko. Närmast Ålkatj kommer det höga Skårvatjåkko (1 880). Jag har bestigit detta berg (17/7 96) genom att gå upp på Ålkatj V om Norra Ålkatjglaciären, passera över en ur snöfälten uppstickande berghöjd samt bestiga högsta toppen på dess sydsluttning. Det förefaller emellertid som om man även utan svårighet skulle kunna komma upp på denna topp direkt från Akaglaciärens nedre delar.
Fig. 36. Från Kuoperlillberg mot Kuopervagge och
Vattendelarglaciären. 1 Skårvatjåkko, 2 Kanalberget, 3 Akatjåkko, 4
Vattendelarglaciären. A. H. 23 aug. 1896.
Den högsta toppen i hela det vidsträckta massivet mellan Sarvesvagge, Rapadalen och Alkavagge är det vida skönjbara Akatjåkko (1 983 m.). Jag har bestigit detta berg (5/7 96) från Akavagge på en mot Ö utskjutande bergås, på vilken uppstigningen till att börja med var ytterst brant. Hade ej lagom mjuk snö legat på denna branta sluttning, kanske jag ej kommit upp. Högst upp på östra sidan ett slags snömössa, som jämte den horisontella platån på toppen ger berget ett karaktäristiskt, även på stort avstånd lätt igenkännligt utseende. Det förefaller emellertid, som om denna topp skulle vara bekvämare att bestiga från den lilla glaciär, som V om toppen går ned mot Alkavagge. Från denna lilla dalgång torde man även möjligen finna ett pass över till Akavagge, genom vilket sålunda en rundtur kring Akatjåkko med dess ståtliga omgivningar skulle kunna göras.
De trenne närmast V om Akatjåkko liggande topparna känner jag ej närmare; de torde ligga i fonden av Ritaglaciären och mellan dem är förmodligen en övergång till densamma. Det tämligen oansenliga Sarvestjåkko är mest långsluttande mot Alkajaure, men är nog ganska lätt att bestiga såväl från Alkavagge som från den nordvästligaste glaciären i Neitarepvagge.
Den norra dalsidan börjar med ett berg, som jag skulle vilja beteckna med Kuoperskaite (fig. 32, 34, o. Pl. 1. fig 5). Det är väl ej så synnerligen högt, men säkerligen svårbestigligt från Akavagge, förmodligen lättare från Kuopervagge och kanske allra lättast från V över Herrapakte. Detta sistnämnda är den långa bergmuren på Alkavagges norra sida, som fått sin benämning av en smal och lång, upprättstående stenpelare, som ser ut såsom en »karl» eller »herre». Herrapakte bestiges lätt från tvärdalen öster om Alkatjåkko. Från denna dal kommer man även synnerligen lätt upp på del höga, alltid snötäckta Lanjektjåkko (1 878 m) på dalens västra sida (fig. 35). Detta är en av Sarektraktens mest karaktäristiska och mot V längst synliga och bäst igenkännliga toppar. Huru praktfullt det ter sig från V synes av fig. 4 på Pl. 1, som åskådliggör ett panorama av fjälltraktens västsluttning, sedd från Mattåive.