SAREKFJÄLLEN

Akavare.

Såsom ett självständigt massiv reser sig det mäktiga Akavare omkr. 6 km N om Stuor Nijak. Huruvida det bör sammanräknas med Sarekfjällen är tvivelaktigt, nationalparksindelningen har fört det till Stora Sjöfallets och icke till Sareks nationalpark. På grund av sin höjd och bergarternas sammansättning har Akavare en vida större överensstämmelse med Sarekhögfjällen än med de medelhöga bergen vid Stora Sjöfallet. Om det får räknas till Sarekfjällen, blir Akavare enligt författarens mätningar det sjätte i ordningen efter höjden räknat och innesluter sålunda ett av dessa fjälls mest representativa toppar.

Akavare är även ett synnerligen vackert berg. Majestätiskt höjer det sig över den milsbreda slätten kring Kasajaure och Stuottajaure (fig. 46); om möjligt ännu storslagnare ter det sig från sjökedjan i N och NO (fig. 45). Åt detta håll äro skillnaderna i höjd mellan bergsfoten och topparna hälften större. Ehuru sydsidan är mera snö- och isbetäckt, hava dock de mot N lutande bidalarna blivit djupare inskurna. De bära ganska stora glaciärer, som skrida ned till björkskogens närhet. Från detta håll erbjuder Akavare en viss likhet med Äparmassivet, men blir genom kontrasten med den yppiga skogsvegetationen ännu storslagnare.

Beträffande de topografiska namnen råder med avseende på Akavare en ännu större förvirring än angående andra lappländska fjälltrakter. Jag vill här acceptera de av kapten H. N. Pallin på en Kartskiss av 1920 föreslagna namnen, där de ej komma i uppenbar kollision med av mig vid förhör med ortskunniga lappar insamlade namn. Den norra sidans glaciärer äro fyra och kunna i ordning från V mot Ö betecknas Västglaciären, Flygareglaciären, Hambergglaciären och Hyllglaciären. De mot Ö och S riktade glaciärerna kunna lämpligen kallas Nordostglaciären, Sydostglaciären, Stortoppsglaciären, Borgglaciären och Rakkasglaciären. Bergets högsta punkt Stortoppen ligger, såsom framgått nv mina mätningar, i massivets sydöstra del och når en höjd av omkr. 2 013 m. Strax V därom ligger den näst högsta toppen, Borgtoppen, 1 965 m. I västlig riktning komma därpå efter varandra Dubbeltoppen och Sydvästtopparna. Dessa fyra toppar ligga så gott som i en rad och bilda bergets vattendelare och höjdkam. S om Dubbeltoppen, NV om Varto, höjer sig ett litet berg Rakkasålke; mot Ö fortsätter Akavare i en långsamt sig sänkande rygg, Skaftet. Dettas ocn Stortoppens breda sluttning mot S kallas Påutjås, sjöarna mellan Stortoppen och Varto kallas Påutjåsjaureh.

Fig. 45. Akavares nordvästsida, sedd från Pålnotjåkko. 1 Stortoppen, därunder Hyllglaciären, 2 Borgtoppen, 3 och 5 Dubbeltoppen, 4 Flygareglaciären, 6 Västglaciären, 7 Västtopparne, 8 Voujatätno. A. H. 10 juli 1910.

Deras vatten rinner i en stor krok först mot NO, sedan mot NV och utfaller i Kåtsitjaure strax Ö om det lilla berget Kåtsitvaratj samt fortsätter därpå genom Rartojaure till Sjitnjajarnga. Den stora bäcken från Hyllglaciären och Hambergglaciären heter Njiraujokotj, den från Flygare-och Västglaciärerna torde böra heta Akajokotj, emedan de lägre bergavsatserna här kallas Akaålke. Landsträckningen mellan båda dessa bäckar är Tjerre och den lilla sjön därstädes Tjerrejauratj.

I denna nordvästra del av berget finnes en naturmärkvärdighet, nämligen ett vackert terasserat delta, bildat av en mäktig isälv, som skurit sig en djup fåra i den nu nästan torra Snjutjotiskårså.

För ett längre uppehåll vid Akavare finner man trevliga tältplatser i björkskogen på låglandet N om berget och företrädesvis utmed stränderna av Årrojarnga och Vaisaluokta. Åsyftar man bergbestigningar, bör man välja platsen så, att vadning av den stundom svåra Njiraujokotj kan undvikas. För att förkorta vägen till topparna kan lägret förläggas rätt högt upp i björkskogen eller över densamma, även på bergets östra eller västra sidor. På södra sidan intill Varto är terrängen ytterligt stenig, varjämte bränsletillgången är myckel klen, varföre någon angenäm tältplats där knappt kan påräknas.

Angående båtvägen till Akavare från Saltoluokta och turer mot N och V se Turistföreningens Resehandbok XXV sid. 176-192.

Bergbestigningar och övergångar. Akavares Stortopp (2 013 m) synes på avstånd krönas av en nästan horisontal platå, i själva verket är det enligt meddelande av lic. N. Flygare en smal kam. I dennas mitt träffas ett ungefär 10 m djupt hak, som t. o. m. kan spåras på fig. 45. Då detta uppgives vara omöjligt att passera och toppens högsta del ligger V om haket, kan man ej nå denna från Ö, från vilket håll toppen annars skulle vara lättast att nå. Lic. Flygare, som i juli 1900 med sällskap gjorde den första bestigningen av Stortoppen, företog uppstigningen från Hyllglaciärens snöfält genom en brant skreva, som ledde rätt upp emot högsta delen. Nedvägen togs efter den smala kammen västerut ned i sänkan mellan Stor- och Borgtopparna.

Såvitt förhållandena nu kunna bedömas, förefaller sistnämnda väg vara den lättaste. Måhända föreligger även en möjlighet att nå högsta punkten över bergåsen mellan Stortoppsglaciären och Borgglaciären, ehuru Stortoppens sydsluttning ser ut att delvis vara beklädd med hala branta berghällar.

Fig. 46. Från Varto mot Akavares sydsida. 1 Västtopparna, 2 Rakkasglaciären, 3 Dubbeltoppen, 4 Borgtoppen, 5 Borgglaciären, 6 Stortoppen, därunder Stortoppsglaciären, 7 Sydostglaciären, 8 Nordostglaciären, 9 Påktjåsjaure. A. H. 24 aug. 1902.

Till Hyllglaciären torde flera vägar leda. 1) Från Ö kommer man enklast dit genom att bestiga Skaftet och passera den rätt djupa sänkan S om Maudtoppen (den östligaste av de lägre topparna). 2) Från Vaisaluokta torde man kunna bålla på västra sidan av Njiraujokk uppemot västra randen av Hambergglaciären, traversera denna i ostlig riktning ett stycke ovanför den lutande, sprickiga nedre delen, passera nordändan av Sunnatjåkkokammen mellan glaciärerna ocb därpå bestiga Hyllglaciären. 3) H. N. Pallin föreslår att följa Njiraujokks östra sida, följa tungan av Hambergglaciären ocb därpå svänga in mot Hyllglaciären. Förmodligen äro stigningarna på denna väg något besvärligare än i fallet 2. Lägger man en del av vägen över Hambergglaciären, torde man på dess nordöstra kant träffa på rätt. sprickiga områden. 4) Från S torde Hyllglaciären kunna nås över Borgglaciären, vilken torde kunna följas till sänkan mellan Borgtoppen ocb Stortoppen. Glaciärens övre del är dock brant. Av egen erfarenbet känner jag ej alternativen 2 och 3. För glaciärernas passerande måste vanliga försiklighetsmått iakttagas (sid. 11)

Även Borgtoppen har först bestigits av lic. Flygare, nämligen i juli 1898, antagligen över Hambergglaciären. Jag besteg samma topp den 29 augusti 1902 på sydsluttningen utmed västra kanten av Borgglaciären. Uppstigningen brant, men icke svår. En tredje bestigning utfördes av kapten H. N. Pallin ocb fotografen Borg Mesch den 15 augusti 1918 över Hambergglaciären. Väljes denna väg, torde man böra följa glaciären till dess sydöstligaste hörn och där vika av mot Ö, väljande möjligast långsluttande delar av toppens västsluttning. Nordsluttningens lutning är omkr. 40°.

Överhuvud äro Akavares östra och västra sidor minst branta. Sydsidan är även ganska lätt tillgänglig utom i vissa stup mot de små glaciärernas övre delar Mot N äro däremot bergsidorna i allmänhet så tvärbranta, att en bestigning är omöjlig. Det är huvudsakligen genom Njiraujokotjs och Akajokotjs dalgångar, som Akavare från detta håll är tillgängligt. Med tillhjälp av dessa dalgångar och de i dem liggande glaciärerna, Hambergglaciären, resp. Flygare- och Västglaciärerna, kan hela berget utan större svårighet traverseras. Då dessa glaciärer äro ganska sprickiga, måste vederbörlig försiktighet med hänsyn härtill iakttagas (sid. 11).