SAREKFJÄLLEN

Rapadalen nedanför Telmavadstället.

Rapadalen eller Rapavuobme (= Rapaskogen på lapska) sträcker sig lika långt som Rapaälven (= Rapaätno). Man torde lämpligen kunna lägga den övre gränsen vid det branta fallet nedanför Akajokks inflöde i Kuoperjokk. Därifrån sträcker sig dalen till Laitaure.

Rapadalens norra sida. Då turistbåtar alldeles saknas i älven, är så gott som all kommunikation mellan de båda älvsidorna utesluten. Den lättast tillgängliga sidan, åtminstone från Aktse, är den norra, dit man kan komma även landvägen bakom Skerfe (se detta). Bekvämt är annars att ro till Saiva (se Skerfe), där en lappflyttningsväg börjar, som man bör söka följa så gott sig göra låter.

Dalen övertväras av flera riglar eller trösklar, som genombrutits av erosionen. Nammatj synes vara ett fragment av en sådan tröskel, den nästa är Ritok, en ännu mera markerad är Spatnek-Kåtokvaratj. Mellan de kulissformigt framstickande rigelfragmenten är dalen starkt utvidgad. Här når björkskogen en betydande bredd (omkr. 2 km tvärs över dalen), vilket giver den lilla björnstammen i dalen ökad rörelsefrihet. Mellan Ritok och Spatnek en extra mindre framträdande kuliss Puoulavaratj.

Från norra sidan Nammatj fortsätter stigen till Ritoks sydligaste utsprång, där den ställvis kommer i närheten av en älvgren. Sedan man passerat den vid högvatten mycket svåra Puoutavaratjjokotj (där ligger för närvarande en slags bro av krokiga björkstammar) nära dess mynning i en gren av Rapaälven, övergås denna gren, om ej vattenståndet är för högt, och vandringen fortsättes över en stor jämn ö i riktning mot Spatneks sydända. Den del av älvarmen, där man åter kommer på fastlandet är i allmänhet torr. Vid högvatten följer man en otydlig stig på älvens norra sida. Båda stigarna sammanträffa vid den »torra» älvfåran strax sydost om en myr, som sträcker sig utmed foten av Spatnek. Myren övergås, därefter höjer sig vägen avsevärt till bergets sydända.

Ritokkammen kan utan svårighet övergås vid sin rot; från flyttningsvägen kunna de södra utsprången av Ritok lätt nås och äro goda utsiktspunkter över nedre Rapadalen; mot öster kan man härifrån ännu se Aktsegårdarna. Mera lönande är dock utsikten från Spatnek som från västra sluttningen är lätt att bestiga. Utsikten härifrån nedåt Rapadalen motsvarar ungefär fig. 18, uppåt dalgången har man en vy ungefär motsvarande Pl. 1, fig. 1.

Spatnek är den sista kuliss, som stänger utsikten uppåt Rapadalen. V därom framträder denna i hela sin prakt. Storslagnast te sig Pelloreppe på södra sidan och Stuorra Skårkas med den lilla Svirjaglaciären på den norra. Här är björnarnes land par preference, i synnerhet tyckas de älska att uppehålla sig i det breda skogsbältet Ö om Svirjabäcken mellen Unna Skårkas och älven. Har man god tur och riktigt skarpa ögon, kanske man kan få syn på en nalle eller björnhona med ungar just i denna trakt. Jag har själv sett björn här fyra gånger, dock endast en gång på nära håll.

Från Spatneks sydända, där stigen går avsevärt högt, sänker den sig åter nästan till älvens nivå och svänger därpå mot N för att sedan fortsätta i dalens riktning. Omkr. 2 km V om Spatnek är »Runda vallen», en av mig mycket omtyckt tältplats på en rund gräsplan i björkskogen (fig 19). Därifrån går stigen över torr och härlig ängsmark till den stundom mycket svårvadade Lulep Vassjajokk (sid. 16) samt vidare till Alep Vassjajokk omkr. 4 km från Runda vallen.

Fig. 19. Läger på Runda vallen. A. H. 24 aug. 1919.

Man är nu framme vid Rapaälvens stora deltasjö och har kommit bergjättarna närmare inpå livet. Finnes en båt, som man har rätt att använda, kan man nu fortsätta på Rapaselet omkring en mil i de härligaste omgivningar. Det är dock ej så lätt att utan en mängd grundstötningar finna leden och komma fram. Principen är att följa de branta stränderna invid den djupaste strömfåran. Är vattenståndet mycket lågt, såsom ofta i senare hälften av augusti, måste man mångenstädes draga båten över sandrevlarna. Frestelsen att använda båt är dock ej stor, emedan ingen turistbåt finnes. Är vattenståndet lågt, kan man göra en härlig promenad på de släta och torra sandavlagringarna utmed älvstranden; endast där tvärbäckar tillflöda, måste man kliva i vattnet. Skulle vattenståndet vara högt, måste man finna sig i att följa en högre upp över diverse backkullar framgående usel stig, vada över en del myrar m. m.

I händelse av ihållande regn eller livlig snösmältning kan man ej komma över de större tvärbäckarna, såsom Puoutavaratjjokotj och Lulep Vassjajokk. Man kan i så fall likväl komma fram till Rapaselet från Aktse genom att färdas genom Vassjavagge. Från Aktse följer man stigen upp på högslätten, slår därpå in på en nordvästlig riktning, går strax öster om Passeåive, Slenketjåkko och Suorkisnurtje, vadar över Abmojokk nära dess utflöde ur Suorkijaur och fortsätter ungefär i samma nordvästliga riktning ända fram till det höga berget Takar, där man slår in på västsydvästlig stråt genom den utmed detta bergs sydsluttning gående dalgången Vassjavagge. Här är färdens högsta punkt, omkr. 1 300 m ö. h. Man följer dalen, går över östra Vassjabäcken högt upp och styr kurs på selets östände, om det är dit man vill; önskar man däremot komma högre upp i Rapadalen och vattnet är högt i älven, torde man göra klokast i att även övergå den västra Vassjabäcken på hög nivå samt fortsätta mot V tämligen högt upp i björkskogen.

Under Stuorra Skårkas finnes, utom vid älvstranden, även högre upp i den utomordentligt lummiga och örtrika skogen en väg, som dock med anledning av de talrika bäckfårorna och stenrasen från bergbranten är backig, stenig och småbuskig.

Den med båt framkomliga delen av älven slutar vid väständen Stuorra Skårkas. Det är nu även slut med de sammanhängande svämbildningarna och älvstranden utgöres därefter övervägande av moränbackar. Stigen (mycket dålig) framgår i närheten av älvlagunerna; Lulep Snavvajokk övergås vanligen med lätthet. Man har nu till höger Låddepakte, till vänster det alltjämt praktfulla Pelloreppe. I sydväst öppnar sig Sarvesvagge (fig. 22) som till vänster flankeras av trenne stolformiga berg, vilka betecknas med ett gemensamt namn Stuollo, ehuru det nordöstligaste av dem tillhör Pelloreppe och det sydvästligaste Kaskatjåkko. På norra sidan om Sarvesvagges nedre del reser sig det vidsträckta men ej synnerligen höga renbetesfjället Telma. Mellan en punkt strax norr om Sarvesjokks mynning och Låddepaktes sydöstligaste utsprång utbreder sig Telmavadstället, det viktigaste över älven. Här kröker Rapadalen mot norr, den fortfarande dåliga lappstigen fortsätter i omväxlande blöt, stenig och backig terräng till Alep Snavvajokk. I fortsättningen upp till Rapadalens översta delar bör man noga aktgiva på stigen, så att man ej förirrar sig in i svårframkomliga videsnår.

I stället för att gå S och V om Låddepakte kan man välja den nästan mera lönande vägen genom Snavvavagge. Man övergår Luleb Snavvajokk och drager sig därefter uppåt sluttningarna Ö och N om Låddepakte. Under uppstigningen lönar det sig rikligen att vila några gånger och taga det storartade landskapet i betraktande: (Pl. 1 fig. 2) selet med sina många älvarmar, otaliga laguner och kanaler, det vilt sönderskurna Pelloreppe, den tilltalande anblicken av Sarvesdalen, det väldiga Stuorra Skårkas alldeles intill m. m. Vid vattendelaren på omkr. 1 015 m ö. h. går man mot N, följer sedan sjöarnas norras trand mot V, väljande lämplig terräng. Vid vaggets västra brant mot Rapadalen vacker utsikt mot Jokotjkaska och Ålkatj med de vidsträckta snöfälten pä dessa bergs övre platåformiga delar. Nedstigningen i Rapadalen brant, men ofarlig.

Vägen genom Snavvavagge har olägenheten av en brant stigning på över 400 m, men har under klart väder fördelen av praktfulla utsikter och är under våta somrar att föredraga, enär de talrika myrarna nere i Rapadalen då äro synnerligen besvärliga.

Bergen kring Rapaselet. Av dem nå en hel mängd över 1 800 m ö. h., medan älvytan endast ligger på ungefär 595 m; den relativa höjdskillnaden är därför betydande och större än annanstädes i Sarekfjällen, om Akavare undantages. Kontrasten i naturförhållanden även stor: i dalbottnen yppig björkskog, mångenstädes uppe i bergsidornas hängande bidalar glaciärer.

Innan någon diskussion om turer i denna komplicerade bergterräng kan ifrågakomma, måste en kort beskrivning med angivande av namn föregå. Den stora höjdsträckningen N och NO om Spatnek samt Ö om Lulep Vassjajokk är Råtnik; den sträcker sig i norr mot Vassjavagge, på vars norra sida det förut omnämnda ännu högre Takar (1 730 m) vidtager (Pl. 1 fig. 1). V därom och ända fram till Alep Vassjajokk kallas bergsträckningen Vassjatjåkko, den bär två höga toppar Spetsiga Vassjatjåkko (1 810 m) i V och Runda Vassjatjåkko (1 768 m) i Ö. Alep Vassjajokk rinner fram ur den rätt stora Vassjaglacieren, denna begränsas i N, V och SV av Unna Skårkas (1 820 m), som i V sträcker sig till Svirjabäcken. Denna bäck skiljer Unna (Lilla) Skårkas från Stuorra (Stora) Skårkas. Med avseende på dessa namn gäller emellertid, att Stuorra Skårkas, som med hela sin kompakta, av branta stup begränsade massa skjuter fram i Rapadalen, där den vid selet verkar mera dominerande än något annat berg, är mindre och lägre än Unna Skårkas, som är mera tillbakadraget från dalens mittlinje och höjer sig mera långsamt. Det förstas kupolformiga övre yta reser sig alldeles intill kanten av Rapadalen till omkr. 1 650 m ö. h., medan det senare berget höjer sig till en verklig spets, men denna befinner sig på flere km avstånd från älvens mitt.

Mellan Unna Skårkas och Stuorra Skårkas reser sig Svirjatjåkko (1 820 m), omgivet i Ö av Skårkasglaciären, som upptill övergår i den stora mot Pastavagge gående Pastaglaciären, i V av den lilla Svirjaglaciären. Svirjatjåkko är upptill tvärt avskuren av en platå. Svirjajokk har sin upprinnelse från de nästan sammanlöpande Svirja- och Skårkasglaciärerna. Strax nordost om Låddepakte framgår en dalgång Snavvavagge (sid. 44), genom vilken man kan kringgå detta berg. Snavvavagges östra del skiljer Stuorra Skårkas från Låddepakte, den västra Pelatjåkko och Såbbetjåkko från samma berg. Nordväst om Stuorra Skårkas ingår från Snavvavagge en brant dalgång Jillavagge, som styr rätt mot Svirjatjåkko.

Bergmassivet på Rapaselets sydvästra sida är om möjligt ännu storslagnare än det på den norra. Längst i sydost (fig. 21) reser sig det mäktiga Kåtoktjåkko (1 888 m) i ej synnerligen branta stigningar. Det lilla berget vid dess östra fot är Kåtokvaratj, som tillsammans med Spatnek bildar en slags av Rapaälven genombruten tröskel snett över dalen. Efter en liten sänka, genom vilken man färdas ned till selet från Kåtokjokks övre delar, kommer ett annat litet berg, Launem. V därom följer bäcken Jokotjkaskajokk, som framspringer ur en liten glaciär mellan Kåtoktjåkko och Kåtokjokotjkaskatjåkko. Detta är den östligaste av de mera skarpt utmodellerade fjällkammarna på Rapaälvens södra sida. Det torde väl även vara en av de längsta av dem, den går nämligen i ett nästan obrutet sammanhang tvärs över massivet till Jeknavagge, där den höjer sig till komplexets allra högsta topp (1 978 m) av mig i Turistföreningens årsskrift 1895 betecknad såsom Pelloreppes högsta topp. V om Kåtokjokotjkaskatjåkkos långa kam är terrängen ganska komplicerad. Parallellt med Jäknavagge är en lång dal insänkt, som bär den rätt stora Stuolloglaciären. Massivet mellan denna glaciär och Rapadalen är sönderskuret i flera tvärgående kammar. Den östligaste bär namnet Ålkatj, men för att skilja den från ett annat berg med samma namn högre upp i Rapadalen, kan man kalla den Pelloreppe-Ålkatj. Den omslutes av Pelloreppe-Ålkatjjokks båda källarmar. V därom kommer det vidsträckta av fyra kammar bestående Pelloreppe, ett av fjälltraktens allra ståtligaste berg (Pl. 1 fig. 2). Den östligaste av dessa kammar (1 833 m) är den märkligaste, emedan den bildar en i Rapadalen långt framskjutande näsa synlig ofantligt långt i dalens riktning, i SO ända nedåt Skalka och Randijaur, i NV till Stuor Nijak. Denna kam har en nästan ost-västlig riktning i sin östra del, de båda därpå följande Lilltoppen och Glaciärtoppen (1 678 m) stryka ungefär NO–SV, medan den västligaste, Pelloreppe-Stuollo, har en utpräglad nordlig riktning. Åt Sarvesvagge sänker sig sistnämnda kam brant till en på omkring 1 200 m liggande jämn avsats av några hundra m bredd, som i N och V begränsas av branta sluttningar mot Sarvesvagge och

Fig. 20. Från östra Pelloreppekammens högsta punkt mot topparna i SSV. 1 Pelloreppe-Ålkatj, 2 Kåtokjokotjkaskatjåkko, 3 Pårektjåkko, 4 Skaitetjåkko, 5 Pårtetjåkko, 6 Palkattjåkko. A. H. 20 juli 1897.

Stuollojokks dalgång. Utmed Sarvesvagge följa sedan ytterligare tvenne berg med en liknande bred horisontal avsats på omkring 1 200 m och däröver en hög topp. Dessa berg, som alla tre till utseendet påminna om en stol, kallas på lapska Stuollo (platån är stolsitsen, toppen ryggstödet). Mellan Glaciär-toppen ocb Pelloreppe-Stuollo ligger en liten glaciär (Pl. 1 fig. 2).

Bergbestigningar kring Rapaselet. Takar, Vassja och Unna Skårkas äro alla lätta att komma på från S. Stuorra Skårkas kan däremot icke bestigas direkt från Rapadalen. Troligen kan man komma på detta berg från Svirjaglaciären, åtminstone om man först går uppåt Svirjatjåkko samt därefter följer »rippet» eller dalkanten mot V. Jag har (26/7 97) bestigit Stuorra Skårkas från Snavvavagge; uppstigningen till det västra utsprånget (1 600 m) mycket brant, dock utförbar, varefter man lätt kommer på bergets huvudmassa. Den bekvämaste vägen torde vara att gå tämligen långt in i Jillavagge och börja uppstigningen därifrån. Från Jillavagge kan även Svirjatjåkko (1 820 m), Midtji Skårkas och Såbbetjåkko (1 831 m) bestigas. Låddepakte (1 654 m) är lätt att komma på från Snavvavagge.

Beträffande sydsidans berg är följande att nämna: Kåtoktjåkkos bestigning tarvar ingen närmare vägledning. Kåtokjokotjkaskas långa kam kan man komma på dels från Rapadalen, dels från Kåtoktjåkko. Då kammen längre mot SV har flere tvärbranta hak är det dock knappt

Fig. 21. Utsikt mot SV från Alep Vassjajokks västra sida. 1 Kåtoktjåkko, 2 Kåtokjokotjkaskatjåkko, 3 Pelloreppe-Ålkatj, 4 Pelloreppes östra kam. A. H. 27 juli 1897.

möjligt att på dessa vägar nå den högsta intill Jeknavagge liggande toppen (1 978 m). Jag har (30/6 96) med stor möda bestigit denna topp från den lilla åt detta håll vända glaciären (se Turistf. årsskrift 1897 sid. 151). De högsta delarna av Pelloreppe-Ålkatj (1922 m) se på grund av hak i kammen nog så svåråtkomliga ut, men påstås vara nådda av en tysk vid namn Magnus (1901). Själv har jag ej försökt nå de allra högsta delarna. Den östligaste i Rapadalen starkt utskjutande Pelloreppekammen har jag passerat i hela dess längd (20/7 97). Jag gick rätt upp från Rapadalen, emellertid synes numera alldeles under den utspringande kamändan en brant avsats, som torde försvåra bestigningen. Man torde därföre vara nödsakad att göra en svfing in i Ålkatjjokks västra dal och därifrån bestiga "näsan". Väl uppe på densamma kan man följa kammen, som förmodligen fortfarande är framkomlig ehuru ställvis mycket smal. En synnerligen härlig tur med ståtliga vyer (fig. 20) över de omgivande talrika kammarna och spetsarna! Högsta punkten 1 833 m.

Även de övriga tre kammarna äro branta, men möjliga att komma på trots talrika branta avsatser. Jag har själv varit på de båda västligaste (22/7 o. 23/7 97). Den västligaste, Pelloreppe-Stuollo, bestegs från Stuollojokk, jag gick därpå över på den smala längskammen till den nästvästligaste tvärkammen, Glaciärtoppen (1678 m), och därifrån rätt ned Rapadalen.

Passövergångar till andra dalgångar. I det föregående har redan den högt liggande övergången genom Vassjavagge från Rapadalen till Njunjes och Aktse

Fig. 22. Från Stuollo mot Sarvesvagge. 1 Nåite, 2 Luottotjåkko, 3 Sarvestjåkko 4 Skaite, 5 Ritanjunjestjåkko, 6 Sadelberget, 7 Telma, 8 Kanalberget. A. H. 22 juli 1897.

omtalats (sid. 43). En annan märklig övergång finnes i den norra bergssträckningen, nämligen över Skårkasglaciären till Pastadalen. Från Unna Skårkas bänk bestiger man den mot Rapadalen och V lutande och dränerade, helt korta Skårkasglaciären, som upptill genom sänkan mellan Unna Skårkas och Svirjatjåkkos högsta delar sammanhänger med den stora Pastaglaciären. Isdelaren ligger ungefär på 1 650 m, man passerar den och fortsätter ned i Pastavagge, vars dalbotten träffas ungefär på 1 075 m. Mot ändan blir glaciären mycket sprickig, varför tåg såsom alltid vid glaciärvandringar bör medföras. Denna besvärliga övergång är särskilt märklig, därför att den för 50 eller 100 år sedan användes av lappar vid flyttning med renhjord och allt pick och pack. Det måtte ha varit folk av annan företagsamhetslust än de nu levande lapparna!

På Pelloreppesidan tyckes det vara ont om övergångar, emedan sluttningarna mot Stuolloglaciären förefalla att vara mycket branta. Emellan Lilltoppen och Glaciärtoppen på Pelloreppe torde dock ligga en rätt bra övergång med en tröskelhöjd av omkring 1 400 m.

Nästa >>>