SAREKFJÄLLEN

Naturförhållanden.

Sarekfjällen (efter Sarektjåkko, 2 090 m, Sveriges näst högsta topp) tillhöra en nästan helt och hållet inom vårt land liggande höjdsträckning, som framgår parallellt med riksgränsfjällen och först vid Torne träsk inkommer på norskt område. Det är Sveriges vidsträcktaste alpland, att ställa vid sidan av det norska Jotunheimen såväl i areal och höjd som naturens storslagenhet. Sarekfjällens nordgräns kan sägas vara Stora Lule älvs sjökedja; i öster stupar högfjällstrakten brant mot de lägre fjälltrakterna mellan Stora Sjöfallet och Laitaure, i söder bildar Pårtetjåkko deras sydligaste utsprång, i väster begränsas högfjällen av sänkan öster om Virihaure och Vastenjaure.

Topografiska drag. Fjällens högsta delar, i allmänhet över 1 300 m, bestå av grönstenar (mest amfiboliter och gabbrodiabaser), lägre nivåer samt omgivande mellanberg och fjällslätter av syeniter och graniter, siluriska och kristalliniska skiffrar m. m. Delar av fjällslätten uppträda även inne i högfjällen, vilka för övrigt bestå av toppar och dalar. Antalet toppar över 1 800 m överstiger sannolikt ett halvt hundratal.

Huvuddalarna äro öppna dalar med en inom fjällens västra delar belägen, knappt märkbar vattendelare på en höjd av omkring 900 m ö. h. Av huvuddalarna är Rapadalen eller Rapavuobme märkligast såsom den djupast nedskurna (till 500 m), den ståtligaste och längsta (5 mil). Den genomflytes av Rapaälven eller Rapaätno. Övriga huvuddalar äro från S till N räknat: Njåtsosvagge, Sarvesvagge, Alka- och Akavagge, Pastavagge, Kuopervagge, Sirkasvagge och Ruotesvagge samt Kukkesvagge. Mellan dessa huvuddalgångar belägna bergmassiv sakna i allmänhet enhetliga lapska benämningar. Lapparnas lokalnamn avse mest jämförelsevis små topografiska detaljer av vikt för renskötseln m. m. Kollektiva ortnamn finnas knappast i de egentliga högfjällen, men väl på vidsträcktare betesmarker i deras omgivningar. Pårte är allt fjällandet V om Suobbatjokk, N om sjöarna Rittak, Sjabtjak och Tata, Ö om Njåtsosjokk ocb Luotlo samt S om Lullihavagge, Kåtokjokk och Rapadalen. De kring Pårteglacieren belägna topparna kunna kallas Pårtekaise. De högtliggande betesmarkerna mellan Laitaure i S ocb Sitojaure i N ända till Vassjavagge i V kallas Njunjes. En liknande benämning, Kables, bar det vidsträckta fjällmassivet S om Sjabtjak– Rittak. Padjelanta är betesmarkerna mellan högfjällen samt Virihaure och Vastenjaure. Även den 15 mil långa sjösträckan mellan Vaisaluokta ocb Luleluspe jämte omgivande fjällsluttningar betecknas med ett enhetligt namn Stuor Luleju, i stället för vilket en svensk benämning Stor Lule torde ha fått användning.

Bidalarna äro i allmänhet säckdalar. De högstliggande bära ofta glaciärer, dalglaciärer. Piatåglaciärer träffas på Ålkatjs och Telmas högslätter. Glaciärernas antal inom hela högfjällstrakten kan skattas till ett hundratal.

Vegetation. Barrskogen upphör ett stycke ovanför högfjällens östra och södra gräns. Björkskogen intränger däremot ganska långt i de mot öster lutande huvuddalarna, nämligen ända till en höjd av omkring 700 m ö. h. i dalbottnen; på dalsidorna, huvudsakligen de mot S lutande, kan den nå 800 m. Björkregionen är mångenstädes ganska yppig med en präktig undervegetation av stundom meterhöga örter, bland vilka kunna nämnas Aconitum, Mulgedium, Geranium, Chamoenerium, Angelica, Trollius, Cirsium, Solidago m. fl. Denna undervegetation fortsätter även över björkgränsen ett stycke upp på kalfjället, inom vars nedre delar man dessutom uppmärksammar en mängd andra vackert blommande fanerogamer såsom Ranunculus acer, Saussurea alpina, Viola biflora, Astragalus alpinus, Diapensia lapponica, Silene acaulis; i kalkrika trakter svällande kuddar av fjällsippan Dryas octopetala samt små buskar av den präktiga Rhododendron lapponicum. Vanliga äro på torr mark även en mängd Ericaceer och andra småbuskar, såsom blåbär, odon, lingon, mjölon, fjälljung, kråkbär m. fl. Viktigast för turisten är dock, att inom den ifrågavarande undre delen av kalfjället eller den s. k. videregionen (omkring 750-1 100 m) även en rik vegetation av stora buskväxter träffas, bland vilka gråviden (Salix glauca, lanata och lapponum), dvärjbjörken (Betula nana) och enen (Juniperus communis) för fjällresande är ett viktigt bränsle.

Fanerogamerna avtaga med höjden över havet såväl i yppighet som artantal och individrikedom. Bland de högst gående äro att nämna Ranunculus glacialis, Silene acaulis, Diapensia lapponica, Saxifraga oppositifolia, Pedi- cularis hirsuta och de små dvärgvidena Salix polaris och S. herbacea. Undantagsvis kunna dessa växter träffas ända till 1 700 à 1 800 m och ändå högre. Redan långt under denna höjd ha dock jordfläckarna börjat bli sällsynta och marken utgöres övervägande av stora, genom frosten från undergrunden lössprängda stenar (blockhav), på vilka nästan endast lavar men även en del mossor trivas. I blockmassorna träffas stundom egendomligt struerade leröar.

Djurlivet kan för den oinvigde stundom förefalla torftigt; sommartiden är det huvudsakligen myggplågan, som gör sig påmint. Under lemmelår måste vidare de oerhört talrika fjällemlarna väcka uppmärksamhet. Sådana år är även tillgången på rovfåglar, såsom de skrikande fjällvråkarna, de närgångna fjällabbarna och de snövita fjällugglorna avsevärd, särskilt över skogsgränsen. Då kan man även riskera att möta en underligt skällande fjällracka. Men fågellivet är även under normala förhållanden sommartiden ingalunda torvtigt. Kring sjöarna i fjällens utkanter samt i Rapadalen är under våren ett livligt snattrande och pipande av diverse sim- och vadarefåglar, bland vilka förtjäna att nämnas: krickor, bergand m. fl. andfåglar, många arter snäppor, rödbena, grönbena o. s. v. Stundom kretsa däröver fiskmåsar. Den vanligaste simfågeln i fjällsjöarna är lommen, som genom sitt ofta hörda, om barnskrik påminnande läte rent av utgör ett karakteristiskt drag i de annars så tysta högfjällens natur. Mera sporadiskt, men i stora flockar träffas fjällgåsen. I björkskogen kan man ställvis få höra alldeles tillräckligt med kackel av dalripor eller se dem skymta bland träden. Där kunna även iakttagas en mängd småfåglar, såsom gråsiska, bergfink, hussvala, snöskata, stenskvätta m. m. I videregionen kvittra mångenstädes lappsparvar och ängspiplärkor. Högre upp på kalfjället träffas sporadiskt fjällripor i mindre flockar och någon gång ett par eller ett enstaka exemplar av den vackra fjällpiparen. Till och med i den ödsliga lavregionen finner man ingalunda sällsynt en älskligt kvittrande fågel: snösparven. Ett nästan hemskt intryck får man däremot, när den svarta olycksbådande korpen avbryter topparnas och snöfältens ödsliga stillhet med sitt kluckande eller sina tassande vingslag.

Utom lemlar och fjällrackor ser man sällan några andra däggdjur än renar och sorkar. Sällan stöter man på lekatten eller hermelinen, men han kan undantagsvis träffas även på en hög topp. Även björnen uppträder i den mest olikartade terräng. Under den värsta myggtiden, omkr. 5 juli-10 aug., tyckes han företrädesvis uppehålla sig i täta busksnår för att kunna skrapa bort myggorna. Därefter synes han oftast i skogsgränsen och på grässluttningarna däröver. En gång har under Sarekarbetena björn iakttagits på en hög topp, en annan gång på en glaciär. Flertalet resenärer få dock av björnen sällan se annat än spåren på Rapaälvens sandiga stränder samt exkrementer och uppkastningar. Järven och vargen äro vida sällsyntare att träffa på, även om de finnas i trakten. Harar, älgar och uttrar ses någon enstaka gång. Fiskfaunan utgöres av röding, först i sjöar i högfjällens utkanter tillkommer laxöringen eller börstingen.

Myggsvärmarna utveckla sig i allmänhet i första veckan av juli och uppnå maximum av intensitet under andra hälften av månaden. När kalla nätter i augusti börja, bruka deras talrikhet avtaga, men de kunna ända till månadens slut vara besvärliga. Även högt upp i videregionen är myggplågan lika svår som nere i björkskogen, men så snart man kommer på snöfläckar eller glaciärer, upphör den hastigt. Man gör där klokt att ju förr dess hellre döda de myggor man medfört. Knotten besväras man mindre utav i fjällen; de tillhöra företrädesvis barrskogen, men träffas även i björkskogens nedre del.

Lapparna uppehålla sig i stort sett endast kortare tider i högfjällen med sina renhjordar. Det är huvudsakligen under flyttningen vid midsommar från Njunjes eller Kables i öster och till Padjelanta i väster som högfjällen genomfaras. Det sker vanligen under loppet av några dagar. Under första veckan av augusti eller något senare plägar återfärden äga rum.

Klimatet i högfjällen karaktäriseras företrädesvis av de stora växlingarna med höjden över havet. Om de höga topparnas temperaturförhållanden sommartiden kan man få en föreställning genom följande medeltal, erhållna åren 1914–18 på Pårtetjåkko-observatoriet vid höjden 1830 m ö. h. Till jämförelse anföras även medeltemperaturerna i Kvikkjokk och Stockholm samma månader.

Frekvensen av klart väder i fjällen i jämförelse med förhållandena i mellersta Sverige kan approximativt skattas genom nedanstående procent av solsken, observerat på Pårtetjåkko 1914–1918 och i Stockholm 1911–1916 vid middagstid.

Under juli har man sålunda att hoppas på lika klart väder som i Stockholm, men under de andra månaderna äro utsikterna i detta hänseende sämre.

På topparne har man i allmänhet att vänta sig kall blåst. Vid storm uppnå vindhastigheterna därstädes ofta 20 à 30 m per sek. I barometerminima äro de västliga vindarna förhärskande; de medföra nästan alltid nederbörd i högfjällens västra och centrala delar. Vid högt barometerstånd uppkommer ofta nog en östlig vind med regndis i fjällens östra delar.

Av högfjällstrakten tillhör den S om Kukkesvagge liggande delen Sareks nationalpark, den N därom belägna delen Stora Sjöfallets nationalpark. Inom nationalparken är allt skadande av fast naturföremål eller ytbildning, fällande av träd eller borttagande av växter, medförande av hund, jakt och fiske m. m. förbjudet. (Sv. Författningssamling 1909, nr 56). Då resor inom trakten ej äro förbjudna, är det självklart att insamlande av för matkokning nödigt bränsle – torra grenar av vide eller kullfallna björkar – och det lilla skadandet av mark och vegetation, som äger rum genom gång och uppsättandet av tält m. m. icke kan vara förbjudet, då allt detta tydligen är nödvändigt för färder och uppehåll i trakten.

Sarekfjällen och nationalparksidén. De inskränkningar i handlingsfrihet, som nationalparksstadgan pålägger turisten, kunna mången gång i betraktande av områdets betydande storlek synas onödigt betungande. Detta är nog sant med avseende på berggrund, jordarter, vegetation och lägre djurliv, så länge trakten årligen besökes endast av ett fåtal turister. Men redan ett sällskap av några få jägare skulle på ett par dagar kunna väsentligt decimera den lilla stammen av sim- och vadarefåglar i Rapaselet. Detsamma gäller i ännu högre grad om björnen, som varit nära att helt utrotas i vårt land, men erhållit en välbehövlig fristad i Sareks och Stora Sjöfallets nationalparker, vilkas arealer torde räcka för åtminstone en liten björnstams bibehållande i vårt lands nordligaste delar.

Helt annorlunda skulle i alla händelser saken gestalta sig, om ett intensivare turistliv finge fritt utveckla sig. Pretentionerna på komfort skulle sannolikt alltjämt ökas, landsvägar anläggas, broar, hotell, ja kanske järnvägar byggas och reklamannonser målas på bergväggarna.

Den som sätter något värde på en storslagen naturs jungfruliga skönhet, torde be gud bevara oss för en sådan utveckling, och vi kunna nu vara glada, att den ej redan är ett fullbordat faktum, utan att Sarekfjällens natur blivit bibehållen i sin ursprunglighet ända till våra dagar. Härför ha vi företrädesvis att tacka den omständigheten, att denna trakt så länge förblivit okänd samt att den saknat värde för industrien. I detta ligger uppenbarligen en lycklig omständighet, som bör utnyttjas. Bevarandet av denna ståtliga fjälltrakts natur måste därför vara en hög samhällsuppgift. Men å andra sidan vore det en misshushållning med våra estetiska och vetenskapliga naturtillgångar att hindra människor att komma dit. Liksom så ofta ligger nog även i detta fall den bästa lösningen någonstädes ungefär mitt emellan ytterligheterna.

Sarektraktens upptäckt och undersökning. Att mellan Stora och Lilla Lule älvs källarmar en för förhållandena i vårt land ovanligt höglänt fjälltrakt är belägen torde först ha uppmärksammats av Göran Wahlenberg vid observationer från Ålmajalos år 1807. Trakten blev sedermera från mitten av 1800-talet alltmera bekant, huvudsakligen genom det stora arbete, som utfördes för Norrbottens läns kartläggning. Härigenom erhölls en tämligen god karta över trakten, ännu den bästa som finns. 1879 bestegs och höjdmättes Sarektjåkko av kartografen Bucht, som antog detta berg vara Sveriges högsta topp, tills Kebnekaises större höjd påvisades 1881. Enligt bevarade handlingar hava kartograferna dessutom bestigit följande höga berg inom Sarekfjälltrakten: Palkattjåkko (= Tjäura) Ritanjunjestjåkko (= Ritatjåkko), Stuor Jerla (= Järtatjåkko), Nåite, Näntotjåkko, Skevvon, Velkispuolta. Bland äldre forskare, som besökt trakten, äro endast att nämna botanisten P. J. Hellbom och geologen Fredr. Svenonius.

En vidlyftig, allsidig naturvetenskaplig undersökning av densamma börjades av författaren 1806 och pågår ännu. Man finner i fjällen talrika spår av dessa arbeten. 1911-14 ha för desammas bekvämare fullföljande med vederbörligt tillstånd av Kungl. Maj:t, resp. Vetenskapsakademien, uppförts små hyddor på Pårtetjåkko (l 838 m), vid Pårek (710 m), Litnok (510 m), Skårkas (600 m) och Tjågnoris (675 m). Då området är nationalpark uppställdes såsom villkor, att hyddorna endast skulle få tjäna vetenskapliga ändamål och såvitt möjligt icke upplåtas åt turister. Kring hyddorna och på flere andra ställen äro uppställda termometerburar, nederbördsmätare och andra apparater. På flera glaciärer äro utlagda målade stenar och uppsatta diverse ställningar. På höga toppar och andra utsiktspunkter äro vårdar av sten byggda i och för kartläggningen. Det är av största vikt, att ingen som helst skada göres varken å hyddor, apparater, ställningar, stenmarken eller rösen.

Nästa >>>