SAREKFJÄLLEN
Pårtefjällen.
Omfattningen av namnet Pårte redan nämnd sid. 1. Tillträdet till denna fjälltrakt från Kvikkjokk och Sjabtjakkhyddan nämnt sid. 35.
Från Aktse kan man färdas till Kåtokjokk i Pårtefjällen på tre olika vägar: 1) Man ror över Laitaure till Kvikkjokksvägen och följer denna till Pårteketje, därefter slår man in på VNV-lig riktning, passerar söder om Takar, fortsätter Över Ivarlako mot Stuor Jerta, och viker därefter av mot Kåtokjokk. 2) Man ror upp för Rapaälven till lämplig landningsplats på södra stranden NV om Tjakkeli (t. ex. Åkot), varefter man marscherar genom den steniga skogen upp till den översta Suobbatjaure, följer dess V sida till Suobbatkårso, vilken dalgång leder uppåt Ivarlako. Man går S on Vaikansjöarne, aktande sig för de djupa myrarna och styr därefter uppåt Kåtokjokk. 3) Man ror uppför Rapaälven så långt man kan komma (vid högvatten kan man komma långt in i Litnokkanalen), därefter söker man finna lappflyttningsvägen, som går strax söder om kanalen, men längre V böjer av mot älven, som den träffar ungefär mittvägs mellan Nammatj och Ritok. Denna stig fortsätter förbi en mig tillhörig meteorograf och hydda (anhålles att ingendera skadas) samt går vidare dels utmed älven dels över öar i Rapaälven, dels längre in i skogen. Omkr. 3/4 mil från kanaländan och l/2 mil från Litnokhyddan viker den av mig med rött märkta vägen av från den med textning i träden angivna lappflyttningsvägen. Man följer min väg uppåt Kåtokjokk samt fortsätter därpå över fjällslätten, väljande sin väg över backar med minsta videsnår i riktning mot nordändan av norra Vaikanjaure, där bäcken övergås, varefter man styr in mot Kåtokjokkdalen.
Tältplats vid Kåtokjokk bör ej väljas långt in i dalen, emedan där bränsle saknas. Man har här ett det härligaste fjällpanorama av fullkomligt högalpin prägel (fig. 26). I V har man det 2020 m. höga Palkattjåkko, näst de höga kammarna kring Sarektjåkko fjälltraktens högsta topp. Strax S därom Pårtetjåkko, även den nående över 2000 m, nedanför dessa toppar utbreder sig Sarekfjällens största glaciär, Pårteglaciären (fig. 27). I N reser sig det mäktiga Kåloktjåkko (1 889 m) och därbortom i nordvästlig riktning en hel rad av toppar, bland vilka Kåtokjokotjaskatjåkkos höga topp (1 978 m) dominerar. Av de mellanliggande topparna framträder särskilt Skaitetjåkko (1 934 m.).
Fig. 26. Utsikt från V sluttningen av Vaikantjåkkomot fjällen kring Kåtokjokk. 1 Pårtetjåkko, 2 Pårteglaciären, 3 Palkattjåkko, 4 Lullihatjåkko, 5 Lullihavagge, 6 Kaskatjåkko, 7 Skaitetjåkko, 8 Jeknavagge, 9 Kåtoktjåkko, 10 Kåtokjokk, 11 Pårektjåkko. A. H. 11 juli 1899.
Bergbestigningar och glaciärvandringar vid Kåtokjokk. Det märkligaste i denna omgivning torde Pårteglaciären få anses vara. En tur dit företages lätt, på vilken sida av Kåtokjokk man än befinner sig.
Fig. 27. Pårteglaciärcn, sedd från Pårektjåkko. 1 Pårtetjåkko, 2 Palkattjåkko, 3 Tvillingryggen, 4 Lullihatjåkko, 5 Ritanjunjestjåkko, 6 Sadelbcrget, 7 Akatjakko (fjärran) A. H. 14 juli 1897.
Glaciären har en bredd av omkr. 1/4 mil och ungefär 1/2 mils längd. Ismassorna bli därför ej särdeles mycket sammanträngda och pressas ej långt ned i dalgången, innan de smälta. Nedre ändan av denna stora glaciär ligger därför ganska högt, nämligen vid 960 m. På grund av den ej synnerligen starka rörelsen i dessa ismassor är hela den stora flata delen av glaciären ovanligt sprickfri. Uppåt grenar sig glacifiren i trenne stora tillflöden i V och några mindre betydande i S (fig. 27). De västra tillflödena äro ställvis synnerligen sprickiga och mycket farliga att passera för en ensam person; man måste därför vara minst tre i sällskap, sammanbundna med iståg.
Den intressantaste bergsbestigning man kan göra från glaciären, är den av Palkattjåkko (2 021 m). Man går i norra kanten av den södra bidalen, styr kosan in i den vid toppsidan framgående vindkanalen (fig. 28), går upp mot bergkammen i NV samt följer sedan denna mot Ö till högsta punkten (fig. 27). Där hur man en synnerligen storslagen utsikt åt Ö över glaciären. I N ser man de nordligare massivens oändlighet av bergtoppar, däribland Sarektjåkko, längre bort och något östligare kan man även se Kebnekaise.
I V har man Luottoslätten med sina talrika sjöar, där bakom alplandet kring Jeknavagge och Njåtsosdalen, ännu längre bort Sulitälma och andra gränsfjäll, åt SV Stor Saulo i Pite lappmark samt Staika och Tarrekaise vid Kvikkjokk. Mot S och Ö kan man konstatera fragment av sjökedjan mellan Kvikkjokk och Jokkmokk samt förmodligen Dundret vid Gällivare. Jag har bestigit toppen på den angivna vägen (27/8 05) och det ser nästan ut som man knappt skulle kunna komma upp på den från annat håll utan rätt stor svårighet. Från Luottolako är stigningen brant, men måhända skulle under en god snösommar ett från Palkatglaciären snett uppåt strax SV om toppen gående snöfält (fig. 31) kunna användas för att bestiga densamma.
Pårtetjåkko (2 001 m) och Pårektjåkko (1 790 m) på södra sidan av glaciären kunna bestigas över någon av de två mellersta bergåsarna på denna sida. Väl uppe på kammen fortsätter man åt önskat håll. På Pårektjåkko kommer man annars bäst från sänkan mot Stuor Jerta, om man befinner sig i Kåtokjokkdalen; men på flera andra ställen åt detta håll kan man bestiga ifrågavarande berg.
Det höga Lullihatjåkko (1 948 m) på södra sidan glaciären synes vara mycket svårbestigligt. Från Kåtokjokkdalen kommer man visserligen ganska långt på den bergås, som går i riktning mot högsta toppen; den torde dock
Fig. 28. Palkattjåkko och vindkanalen pä dess södra sida, sedda fraa observatorieplatån pä Pårtetjåkko. Bestigningen sker bäst efter den prickade linjen. A. H. 3 juli 1903.
icke kunna nås på denna väg, emedan i kammen stora, förmodligen oöverstigliga hak finnas. Det förefaller mig, som denna höga och sannolikt aldrig bestigna topp lättast skulle kunna nås över den lilla glaciären Nr 2 från SO räknat på sluttningen mot Lullihavagge. Från Luottolako i V är den knappt lättare att nå.
Några av de på norra sidan Lullihavagge och Kåtokjokk liggande bergen erbjuda även avsevärda svårigheter. Först och främst är vadningen över Kåtokjokk svår (sid. 15) och måste man mången gång, om man nödvändigt vill över till motsatta sidan, avvakta vattnets fallande (tills regn upphört, kallare väderlek inträffat, nattkylan gjort sin verkan eller dyl.) eller ock kringgå bäcken på glaciären.
Av norra sidans berg är det höga, långt nedåt sjökedjan synliga Kåtoktjåkko (1 888 m), såsom förut nämnt (sid. 47), lätt att bestiga.
Men redan det vidliggande, ännu högre Kåtokjokotjkaskatjåkko (1 978 m), är ganska svårtillgängligt. Jag har (30/6 96) nått den högsta toppen över den lilla upptill synnerligen branta Sydostglaciären i dalen mellan kammen och Kåtoktjåkko (fig. 29). Väl uppe på kammen måste jag med vissa svårigheter taga mig upp genom en kamin, vars ränna delvis var isfylld (jmfr Turistf. Årsskr. 1897, sid. 151. Där kallas toppen Pellorippe). Jag tror knappt denna topp är lättare att bestiga från annat håll.
NV om Kåtokjokotjkaskatjåkko kommer i ordningen tvenne spetsiga, betydligt lägre toppar utmed Jeknavagges östra sida. De sammanhänga med Stuollo, varför de kunna benämnas Stuollotjåkko. Den nordligare av dem har jag bestigit från Jeknevagge, den sydligare, som ligger närmast Kåtokjokotjkaskatjåkko, är nog lättast att bestiga, ungefär rätt från N, med utgångspunkt från Stuollojokk, om man för övrigt vill kosta möda på detta väl ej så märkliga berg.
En vida intressantare topp är det på sydvästra sidan Jeknavagge liggande, minst en halv mil långa, smala, fristående Skaitetjåkko (1 934 m). I sin nordvästra ände når det en betydande höjd, men sänker sig småningom genom kullformiga avsatser mot sydost (fig. 26). Genom sitt mot Ö exponerade läge och sin stora höjd synes det långt i denna riktning och genom sin karaktäristiska form är det lätt att identifiera, varför man, om man från Luleketj vid Randijaur eller Björkholm vid Skalka vill med kikare orientera sig på de i fjärran uppstickande högfjällen, lämpligen begagnar denna lätt igenkännliga topp såsom utgångspunkt. De lägre sydliga delarna av berget äro lät ttillgängliga från Kåtokjokk, man lyckas dock näppeligen på denna väg nå högsta punkten, emedan kammen är genomsatt av hak, som knappt gå att passera. Från norra ändan är den möjlig att komma upp på, men brant och genom väldiga, löst liggande stenblock närmast de högsta delarna ej angenäm att klättra på. Jag har själv ej varit på allra högsta punkten, men väl en lapp vid namn Anta Pirak (1897). Den av mig ej heller bestigna högsta toppen av det vidliggande Kaskatjåkko synes vara lättast tillgänglig från Kaskavagge.
Övergångar till andra dalgångar från Kåtokjokk finnas i stort antal. De viktigaste äro de som gå till Sarvesvagges nedre del, de äro räknade från SW till NO: Lullihavagge mellan Lullihatjåkko och Kaskatjåkko, Kaskavagge mellan Kaskatjåkko å ena sidan samt Skaitetjåkko och Lilla Stuollo å den andra. Det förstnämnda fjällpasset, vars vattendelare ligger på 1 350 m användes trots sin branthet åtminstone förr allmänt av de lappar, som flyttade genom Sarvesdalen. Kaskavagge användes även något, men är från N nog något brantare. Med Kaskavagge förenar sig Jeknavagges västra bidal, under det den östra sänder en gren ned mot Stuollojokk.
Över Pårtekammen kan man komma från Pårteglaciärens sydsida, om man följer bergåsen Nr 4 från glaciärändan räknat. En övergång från glaciären till Luottolako torde lättast låta sig göra genom den nordligaste av de tre små dalarna i glaciärens ackumulationsområde. Genom den mellersta av dessa har emellertid en övergång faktiskt företagits av doc. Sven Ekman den 25 juli 1903. Denna mellersta av Pårteglaciärens tillflöden är dock mycket sprickig och nédstigningen på Palkatglaciären på västra sidan passet är mycket brant och svår att passera, vilket genom kikare från Luottolako kan iakttagas och även av doc. Ekman berättats.
Pårekslätten och Pårtetjåkko. Huruledes man från Kvikkjokk eller Sjabtjakhyddan kommer till Pårekslätten är ovan .(sid. 35) omtalat.
Det gamla lappstället Pårek låg vid Pårekjokk väl omkring en halv kilometer från mynningen i Pårekjaure. Där fanns ända till för 6 år sedan en näverkåta samt en hel del bodar, detta är numera så gott som nedrivet alltsammans, och det som nu återstår, är nästan endast en frodig gräsvall lämplig till tältplats. Även l km högre
Fig. 29. Kåtokjokotjkaskatjåkko och vägen till högsta punkten över Sydostglaciären. Från Pårektjäkko. A. H. 4 sept. 1901.
upp på östra sidan Kaskakårså fanns en näverkåta. Helt nära sjön byggde jag 1912 en liten hydda till stöd för forskningar i trakten. 1916 - 1918 var här en meteorologisk station, som numera är nedlagd. Då anläggningarna äro avsedda att fortfarande användas i vetenskapens tjänst, anhålles, att intet ofog därstädes bedrives samt att bränsle ej tages i närheten av desamma.
Pårek ligger i sydkanten av högfjällen och kan genom sin närhet till Kvikkjokk tjäna såsom lämplig mellanstation för färder i högfjällen. Till Kåtokjokks dalgång kommer man härifrån lätt genom att följa gångstigen från lappstället mot N över Pårekjokk och Kaskakårso samt därpå, när man kommit ovanför de värsta videsnåren, styra kosan antingen genom sänkan mellan Pårektjåkko och Stuor Jerta eller också mellan sistnämnda berg och Unna Jerta. Vid nordoständan av Stuor Jerta är en samling av väldiga moränhopar, kallade Kappertevvah. Man bör helst göra en krok mot Ö för att undvika de värsta moränbackarna. Därefter slår man in på nordostlig riktning för att komma ut i Kåtokjokks dalgång.
Pårek kan även lämpligen tjäna till utgångspunkt för färder till Njåtsosdalen. Vägen dit går över Säkok. Man kan för ändamålet 1) följa en otydlig stig, som går i nästan rätt västlig riktning, efter omkring 2 km vandring passerar man strax S om en hög, vida omkring synlig moränbacke, efter ytterligare l km är man framme vid Säkokjokk i närheten av en liten, mig tillhörig brädhydda, täckt med näver. Här kan bäcken åtminstone efter mitten av juli i vanliga fall övergås. Man fortsätter därpå efter längdriktningen av Säkok, N om höjdaxeln, till Njåtsosdalen. 2) Skulle vattenståndet i bäcken förmodas vara högt, kan man från Pårek följa stigen mot N 2 km och därpå styra i WNW uppåt backsluttningen, samt sedan man passerat den stora dalen med den långa, smala snöfläcken, slå in på en SV riktning, övergå Säkokjokk på snöbrygga eller vada över den högre upp lättvadade bäcken, varefter man fortsätter på Säkok till dess nordvästände.
Bergbestigningar och fjällövergångar. Vid Pårekslätten har man för bergbestigningar knappt något annat mål än den i ett sammanhang gående kammen av Pårektjåkko och Pårtetjåkko (Pl. 1, fig. 3). Den förra bildar den något massivare delen rätt N eller NNW om Pårek och är lätt att komma upp på. För att nå Pårtetjåkko, på vilket observatorieanläggningarna kunna skönjas med kikare redan från Kvikkjokk och ännu lättare från Pårek, följer man stigen mot norr från sistnämnda ställe nära
Fig. 30. Från Säkoks västände mot Njåtsosdalen, 1 Tjatja, 2 Vassjapakte, 3 Luleb Njätsosjaur, 4 Alatjåkko (fjärran), 5 Pulkas, 6 Tsäkkok, 7 Jeknatjåkko, 8 Ryggåsbcrgct, 9 Lottotjåkko, 10 Njåtsosjokk, 11 StuorKåbrek. A. H. 4 aug. 1911.
2 km, avviker mot WNW, övergår tre ganska betydande snöfält, som bilda botten i lika många små tvärdalar, samt befinner sig efter nära en mils vandring vid foten av den östligaste, från Pårtetjåkko nedgående åsen, som bildar västra väggen till en nisch med tvärbranta väggar. Man går upp på kammen i nordlig riktning. Fortsätter man nedåt i samma riktning på nordsluttningen kommer man ned på Pårteglaciären, viker man däremot av åt vänster eller V följande kammen, kommer man först till observatorieplatån (1 830 m), där meteorologiska observationer upprätthållits 1914-1918. Anläggningarna må tagas i betraktande, men ej på något sätt skadas. Fortsätter man vidare utmed kammen, kommer man på högsta toppen, som når något över 2 000 m.
Berget Tjeura mellan Säkok och Pårtetjåkko nås lätt från Säkok.
Av de lägre bergen i Påreks omgivningar kan måhända Kalaktjåkko förtjäna ett besök. I och för ett sådant torde man böra göra en sväng mot norr för att kringgå moränbackarna vid Pårek, därpå övergå Kalakjokk samt bestiga berget från W eller SW.