
SAREKFJÄLLEN
Sarvesvagge.
Liksom övriga huvuddalar genombryter även denna dal (fig. 22) fjällmassiven, är i båda ändar öppen och har nära sin västra mynning en mycket svagt markerad vattendelare (920 m). Sarvesvagge är lika lätt tillgänglig från omgivningarna av Virihaure och Vastenjaure som från Rapadalen.
Befinner man sig på dennas norra sida och saknar båt, måste man vada över älven vid Telmavadstället. Enär terrängen på sydsluttningen av Telma på grund av videsnår skall vara omöjlig att passera, måste man dessutom även övervada den vanligen mycket svåra Sarvesjokk. På södra sidan denna bäck går en otydlig lappflyttningsväg, den måste man söka följa åtminstone till Nåitebäcken, som med lätthet kan övervadas. (Härifrån går en viktig biväg genom Lullihavagge till Kåtokjokk). V om Nåitebäcken är terrängen i Sarvesdalen övervägande god att passera, inga större bäckar finnas, och Sarvesjokk själv blir åtminstone under Ritanjunjestjåkko och högre upp i allmänhet lätt att övervada. Man går där helst på norra sidan. Den mot V från dalvattendelaren flytande Sarvesjokk erbjuder nästan mindre svårighet. Ämnar man sig till Alkavagge, är lämpligt att gå någorlunda högt upp på backarna vid södra foten av Sarvestjåkko. En genväg till Alkavagge går genom det högtliggande Neitarepvagge, som kan betraktas såsom en förgrening av Sarvesvagge.
Den ogrenade dalen har genom den från Luotto nedhängande sprickiga glaciärtungan (fig. 23) samt andra glaciärer och talrika snöfält en alpin prägel, men i de mellersta och östra delarna är vegetationen frodig och björkskogen går in i dalen till Nåitejokk. Emedan denna dalgång jämförelsevis litet trafikeras av lapparna, tyckas stundom lokattor, fjällrävar, labbar m. m. finna större trevnad där än i andra dalgångar. Så storslagen som Rapadalen är den ej, men den har sitt särskilda behag.
Bergbestigningar vid Sarvesdalen. De dominerande bergen äro i dalens mellersta delar Ritanjunjestjåkko i N, Skaite i V och Luotto i S. Det förstnämnda når en höjd av 1 950 m. Jag har bestigit detta berg tre gånger, en gång från V (30/7 1896), en gång från N (7/8 1902) och en gång från S (21/1 1906). Från sistnämnda håll, d. v. s. direkt från Sarvesvagge lägger man vägen rätt upp strax Ö om den lilla, från berget nedhängande glaciären. Man går därefter upp emot kammen och följer denna mot V till toppen. Uppstigningen från dalen delvis mycket brant. Börjar man längre österut, t. ex. vid bäcken från Akavagge (fig. 24), undanröjes denna svårighet. Från glaciärerna norr om berget är uppstigningen även bekväm, däremot från Ritaglaciären i V mycket brant. Det centralt belägna och höga Ritanjunjestjåkko erbjuder en storslagen överblick över hela massan av fjälltraktens bergtoppar. Mot norr kan man överblicka den snö- och isvärld, som här omgiver Ritanjunjestjåkko.
Neitareppe (1 810 m) V därom bestiges bäst från Ritaglaciären. Man går upp på det snöfält, som smyger sig upp mellan kammens båda spetsar. Skaite (1 823 m) är lättast tillgänglig från Neitarepvagge, varför man ingår ett stycke i denna högdal och börjar uppstigningen fore den första glaciären på vänster hand. Ifrån detta berg har man en vacker anblick av själva Sarvesvagge.
Fig. 23. Utsikt från Ritanjunjestjåkko över Luottolako. 1 Skaitetjåkko, 2 Kaskavagge, 3 Kaskatjåkko, 4
Lullihavagge, därunder Nåite, 6 Saitaristjåkko, 7 Tarrekaise, 8 Tjuolta, 9 Luottotjåkko, 10
Tjatja, 11 Ryggåsberget, 12 Jeknatjåkko, därunder N Louttoglaciären.
A. H. 9 aug 1902.
Hela den vidsträckta fjällslätten mellan Sarvesvagge i N och Njåtsosvagge i S, Pårtefjällen i Ö samt Ryggåsberget och Tsäkkok i V kallas Luottolako (fig. 23). Det är en egendomlig gammal dalbildning, av vilken rudiment Även finnas i bänkarna på Stuollo, i Ålkatjs och Telmas snöslätter m. fl. högtliggande platåer. Deras höjd är omkr. 1 200-1 300 m. De genomskäras av den yngre dalbildningen. I samband med Luottolako står Luottotjåkko (1 869 m) vid Sarvesvagge. Sistnämnda berg stupar brant mot dalgången och är lättare att bestiga från de andra hållen. Jag har (6/7 1896) gått upp på östra sidan och ned på den västra till den där liggande, ytterligt sprickiga glaciären, som tarvar en viss försiktighet.
Fig. 24. Utsikt från Nåite över Akavagge med södra Akaglaciären.
l Ritanjunjestjåkko, 2 Sadelberget, 3 Akatjåkko, 4 Kanalberget,
5 Skårvatjåkko, 6 Kavapakte (fjärran). A. H. 10 juli 1896.
Angående bergen kring Sarvesvagges västra, kring vattendelaren liggande delar följande att märka. Sarvestjåkko är lätt att bestiga från sydöstra ändan samt från den lilla insänkningen Kalmetjauta, ungefär på mitten av sydsluttningen.
Sydsidan av denna del av Sarvesvagge är ett rätt storslaget alpland (fig. 25), jämförbart med terrängen norr om Ritanjunjestjåkko. Intill Sarvesvagge ligger egentligen endast det höga Tjågnoris (1 735 m), som lätt kan bestigas från Sarvesvagge. Vidsträckt utsikt mot Virihaure, Sulitälma och de norska gränsfjällen. (Detta Tjågnoris är noga att skilja från Tjågnoris vid Rapadalen).
Mellan Tjågnoris och berget Ö därom ingår den höglänta snöiga dalgången Jeknavagge; däromkring även toppar lönande att bestiga (se nedan).
Övergångar till andra dalgångar. De massiv, som omgiva Sarvesvagge hava icke, såsom vid Rapaselet, karaktären av bergsryggar utan i S hava vi en högslätt, Luottolako, och i N. ett komplicerat, ganska djupt nederoderat bergland. Över Luottolako till Njåtsosvagge är lätt att komma och man behöver för detta ändamål ingenstädes stiga till större höjd än 1 300 m, vilket ju är ganska måttligt, då man i Sarvesvagges centrala delar redan befinner sig på ungefär 800 m. Genom berglandet i N finns en utmärkt färdled (fig. 24) på den jämna och nästan sprickfria Akaglaciären, som sänder en tunga åt Sarvesvagge strax V om Telma och en annan åt N mellan Akatjåkko och Skårvatjåkko. Isdelaren är jämn och fin och på östra sidan är en vindkanal, som brukar vara utmärkt att gå. Dess tröskelhöjd är endast omkr. l 580 m. Jag har själv med hela mitt läger flyttat därigenom en gång (25/8 1896) och lapparna torde även förr oftare använt denna väg. Akaglaciärens södra del står bakom Ritanjunjestjåkko i nära förbindelse med Ritaglaciären, så att man med lätthet öyer dessa båda glaciärer kan göra en ståtlig högalpin rundtur kring detta berg.
Fig. 25. Utsikt frän Sarvestjåkko över Jeknavagge. 1 Jeknatjåkko,
2 Jeknavagge, 3 Tsäkkok, 4 Pulkas, 5 Tjatja, 6 Tjågnoris.
A. H. 13 aug. 1900.
Från den södra Akaglaciären torde man även N om Telma kunna komma in på Telmas, Jokotjkaskas och Ålkatjs vidsträckta och jämna, men ingalunda ointressanta snö- och ismarker.
Strax V om dalvattendelaren i Sarvesvagge finnes en märklig Övergång, nämligen genom Jeknavagge (tröskelhöjd 1 320 m) till Luottobäckens dal och vidare till Njåtsosdalen. NO om dalvattendelaren reser sig det höga Jeknatjåkko (1 884 m). Uppstigningen från dalgången brant, men ej särskilt svår, nedstigningon svårare genom en hel del branta avsatser, som uppifrån synas dåligt. Jag har från nämnda håll bestigit Jeknatjåkko två gånger (16/8 1900 och 15/7 1906). Det förefaller mig dock sannolikt, att toppen skulle vara bekvämare att bestiga från den lilla sänkan i NV.
En ännu högre topp än Jeknatjåkko är det så gott som på alla sidor av snöfält och glaciärer omgivna Ryggåsberget (1 937 m). Jag har ej själv bestigit detsamma. Det torde vara lättast att komma på över glaciären och snöfälten på östra sidan.
Från Jeknavaggo kunna även Tsäkkok och det brant över Njåtsosvagge sig höjande Pulkas bestigas. En övergång till nämnda dal finner man mellan Pulkas och Tjågnoris.
På tal om övergångar från Sarvesvagge bör även erinras om det redan förut nämnda Lullihavagge (fig. 24) samt Nåitevagge. Detta senare följer Nåitebäcken uppåt till Luottolako, det förra bär över till Kåtokjokk. Lappflyttningsvägen genom Lullihavagge följer Nåitebäckens östra sida uppåt vattendelaren (l 350 m) fortsätter ned på Lullihavaggejokks västra sida till Kåtokjokk, som kan vara nog så svår att övervada (sid. 15). Vill man undvika vadning måste man göra omvägen över Pårteglaciären. Ämnar man sig till Kåtoktjåkko eller Rapaselet, vadar man över Lullihavaggejokk, vilket ej torde bereda större svårighet.