SAREKFJÄLLEN
Ruotesvagge.
Denna dalgång (fig. 38) har en nästan ännu mera högalpin prägel än Kuopervagge, huvudsakligen genom bergens djärvare former, men även genom den stora Soltaglaciären, som bildas på sydsluttningen av Soltakammen och därifrån tränger långt ut i dalen. Ett särskilt intresse erhåller dalgången även genom den vackra och betydande Mikkaglaciären, från vilken Sarektoppen lättast kan nås. Vattendelaren ligger på 900 m. Bränsletillgången är dålig utom vid närheten av dalens mynningar.
Dalens tvärbäckar äro i allmänhet obetydliga, måhända med undantag av Mikkajokk, som någon gång kan svälla, så att man blir nödsakad att göra en omväg över Mikkaglaciärändan, såvida man ej föredrager att avvakta vattnets fallande. En otydlig lappflyttningsstig finnes åtminstone på norra sidan Smailaijokk, men även södra sidan är fullt framkomlig ehuru ställvis rätt småbackig.
Fig. 37. Sarektjåkko (t. v.) och Sydtoppen (t. h.) från Mikkatjåkko.
Bestigningon av Sarek sker vanligen bäst efter den prickade
linjen. A. H. 21 aug. 1897.
Bergbestigningar och passövergångar. Den för en alpinist intressantaste terrängen erbjuder Mikkaglaciären (fig. 33 och Pl. 1, fig. 5), vars firnfält sträcka sig ända upp emot Sarektjåkko. Glaciären är emellertid ganska sprickig, i synnerhet i de övre delarna, varför en Sarekbestigning endast kan utföras av ett sällskap av minst tre personer, sammanbundna med glaciärtåg. Man torde lämpligen böra hålla sig till glaciärens mittlinje, tills man nått Sydtoppen (2 037 m). Därifrån fortsätter man på den branta flik (fig. 37) av is och snö, som höjer sig upp emot själva Sarektjåkko emellan denna lopp och Sydtoppen. Man väljer sin väg över de sprickfriaste sträckorna. Vanligen befinna sig dessa utmed kanten, där mjuk snö plägar ligga. På de snöfria, sprickiga iskullarna i mitten kan det nog stundom vara svårt att få fotfäste utan stigjärn eller isstav (sid. 12 och 13.) Uppe vid övre randen av snöflikcn fortsätter man upp till kammen samt följer denna mot toppen, men gör strax under den översta klippan en sväng åt V för alt lättare komma på den. På norra sidan om de översta stenarna (2 090 m) är en liten plattform på några m2 med ett av fransmannen Ch. Rabot byggt röse, i vilket ett bleckfodral ligger, innehållande visitkort från en hel del personer, som bestigit toppen. På den lilla plattformen har jag tillbringat nära tre dygn 4/8-7/8 1901 i avvaktan på bättre väder. Kartografen Bucht, som var den första Sarekbestigaren (1879), lär ha bestigit toppen från V. Sarekglaciären i N.
Utsikten från Sarektjåkko är naturligen mycket framstående, då denna topp så avsevärt höjer sig över alla andra i trakten. Man ser alla de viktigare toppkomplexen såsom Ruopsok - Äpartjåkko, Skårkas - Vassjatjåkko, Kåtokjokotjkaska - Pelloreppe - Pårtekaise, Ålkatj, Rita - Aka - Lanjektjåkko. Kuoper - Påisatjåkko, Stuor Nijak, Akavare m. m. I N har man en god utsikt över den sjörika högslätten S om Stora Lule älvs sjökedja, en oändlighet av berg därbakom och över dem Kebnekaise i det avlägsnaste blå.
Från Mikkaglaciären kan man vidare bestiga Mikkatjåkko (1 752 m) och Matotjåkko (1 647 m), ehuru dessa berg torde vara lättare åtkomliga från annat håll. Högsta delarna av Matos sluttning mot glaciären äro täckta av väldiga stenblock, som äro rätt obehagliga att balansera på. En bestigning av Mikkatjå[k]ko kan utföras lätt nog, om lämplig snö ligger i sänkan mot Mikkaglaciären. Mikkatjåkko kan eljest utan svårighet bestigas direkt från Ruotesvagge samt från den lilla dalen i V. Matotjåkko är förmodligen lättast tillgänglig från Matovagge.
Fig. 38. Från sydsluttningen av Kavapakte mot Ruotesvagge ooh Soltaglaciären.
1 Påisatjåkko, 2 Ruotestjåkko, 3 Jållek, 4 Likepoultatjåkko, 5 Serkavagge,
6 Ruotesvaratj, 7 Serkatjåkko, 8 Gavelberget, 9 Soltatjåkko,
10 Kasakammens anknytning, 12 Smailaijokk och Ruotesvagge. A. H. 9 aug. l901.
Övergången över Mikkaglaciärens ytterst sprickiga nordöstra del till Matovagge är förut omtalad; den ligger på omkr. 1 565 m. Mellan Sarektjåkko och Mikkatjåkko kan man finna en övergång till V. Sarekglaciären, men även i detta pass är isen ytterligt söndersplittrad. Passpunkten ligger på ungefär samma höjd som den nyssnämnda.
V om Mikkatjåkko kommer utmed Ruotesvagge först den ratt låga och trubbiga Vargtoppen (fig. 33), därpå det höga, spetsiga, mot norr tvärbranta Kavapakte,\äii igen* kännligt genom sin form och sin karaktäristiska snöfläck på östra sidan. Den är brant att bestiga även från söder, men lönande; i väster den sönderbrustna Soltaglaciären; mot nordost vidsträckt utsikt över de norra glaciärerna. Vid toppens fot på norra sidan intill glaciärens kant finnes en liten isdämd sjö. Upp till den kan man komma genom den lätt tillgängliga dalen på östra sidan, vilken även bildar en beaktansvärd övergång från Ruotesvagge till massivets nordsluttning.
Soltaglaciären, V om Kavapaktc, ligger icke i en utpräglad dal med höga sidor utan i en förmodligen grund sänka på Soltakammens sluttning (fig. 38). Glaciären lutar därför starkt och är mycket söndersprucken; fråga torde vara om ej i det branta knät ismassor stundom rasa ned. Från denna glaciär föreligga traditioner om i glaciärsprickorna förlorade renar. (Turistf. årsskr. 1896 sid. 177).
Från Kavapakte torde Soltakammen kunna följas mot V fram till högsta delen, som från motsatt håll synes vara nästan omöjlig att komma upp på. Denna kams västra delar äro dock lätta att beträda genom att följa bergåsen på glaciärens västra sida, från vilken man även kan komma lätt på glaciärens sydvästra, ej alltför sprickiga delar. Därifrån bestiger man även den långt i dalen framskjutande, mot SO vitt skönjbara toppen, Gavelberget, V om Soltaglaciären.
Närmast V om sistnämnda, vid en svag konvex böjning av dalsidan liggande berg följer ett pass till Suotasglaciärens övre delar. Därpå kommer ett långsträckt berg, Kantberget, och så en djupt nedskuren dal, Nijakvagge, som inåt vidgar sig mot Ö, där den flankeras av den stora Nijakvaggeglaciären. På västra sidan reser sig det mäktiga Stuor Nijak (1 923 m), som knappt är bestigligt från annat håll än från denna lilla dalgång (Pl. 1 fig. 6). För bestigningen går man ett kort stycke in i dalen, böjer därefter av mot V eller NV över de ej alltför branta östsluttningarna, vänder därefter mot N över brantare terräng upp mot bergets högsta delar. Stuor Nijak är fjällkomplexets yttersta utpost mot NV, varför detta ståtliga berg är vida synligt. Därifrån har man en utmärkt överblick över det isolerade Akavares sydsluttning.
Fig. 39. Från Gavelberget mot Ruotestjåkko och
Routesglaciärenrna. A. H. 13 aug 1901
Nyssnämnda dalgång kan användas såsom passage till Snjutjotisjokks breda dalföre.
Så storslagen som den norra dalsidan av Ruotesvagge är sydsidan ingalunda. Längst i Ö är det runda Skarjatjåkko (Pl. 1 fig. 5), därpå följer Påisatjåkko med en glaciärförande dal. Längst åt V det av tvenne glaciärer nästan helt omslutna Ruotestjåkko (fig. 39). Man kan härifrån utan svårighet företaga vandringar över ganska jämn terräng till Kuoper eller till Påisadalen. V om Ruotestjåkko sänker sig terrängen ännu mera och saknar alpinistiskt intresse. Bland nämnvärda topografiska detaljer är det rätt höga, isolerade, vida skönjbara Serkatjåkko samt dalgången söder därom, Serkavagge, genom vilken man kan komma till lapparnas sommarvisten i Padjelanta.