SAREKFJÄLLEN
Rapadalen ovanför Telmavadstället.
Den i båt farbara delen av älven sträcker sig till Låddepakte och de västligaste delarna av Pelloreppe. Fortsättningen av vägen på norra sidan är förut omtalad (sid. 44). Den bär antingen nära älven eller också genom Snavvavagge NO om Låddepakte samt vidare ned i Rapadalen strax N om Alep Snavvajokk. Lappstigen nere i dalen är egentligen högst miserabel och bär ofta antingen över stenig mark eller blöta myrhål, omgivna av tröstlösa, hart när ogenomträngliga videsnår. Man bör såvitt möjligt tillse att hålla rätt väg.
Tjågnorisjokk kan stundom vara svår att komma över.
På älvens västra sida är terrängen gynnsammare, men man har där de svåra bäckarna Sarvesjokk, Jokotjkaskajokk och Ålkatjjokk att övervada.
Fig. 32. Mot SV från Sarvatjåkko.
1 Luottatjåkko, 2 Ryggåsberget, 3 Jeknatjåkko, 4 Kanalberget, 5 Sadelberget,
6 Akatjåkko, 7 Skårvatjåkko, 8 Alkajaure och Alkavagge, 9 Alkatjåkko,
10 Herrapakte, 11 Kuoperskaite, 12 Lanjektjåkko, 13 Kuopervagge,
14 Kuoper, 15 Skarjatjåkko, 16 Alkatj, 17 Rapaälven,
18 Ruotesvagge, 19 Tjågnoris. A. H. 18 aug. 1896.
Fig. 33. Från Skårvatjåkko mot fjällen kring Sarektjåkko, 1 Vargtoppen, 2 Mikkatjåkko,
3 pass till Västra Sarekglaciären, 4 Sarektjåkko, 5 Sydtoppen, 6 Svarta spetsen, 7 pass till Buchtglaciären, 8 del av Spikakammen,
9 Sarvatjåkko, 10 Sarvalåptå, 11 Tjågnorisjokk, 12 Ruotesvagge, 13 Mikkaglaciären, 14 Matotjåkko, 15 Matovagge,
16 Matojokk, 17 Tjågnorisglaciären, 18 Jållek, 19 Tjågnoris. A. H. 17 juli 1986.
Rapadalens övre delar äro måhända ej fullt så storslaget natursköna som selets omgivningar, men hava en mera högalpin prägel med glaciärer, som hänga ned på fjällsidorna eller gå långt ut på dalbottnen. Björken går på norra sidan i svaga bestånd till Tjågnorisjokk, dock skall även på en skyddad plats V om Smailaijokk finnas ett björkbestånd. På älvens sydvästra sida, som ligger mera i skugga, går björken ej längre än till det lilla utsprånget Kåptavaratj i nordöstra börnet av Ålkatj.
Angående vadställen och snöbryggor se sid. 15 och 16.
Bergvandringar kring övre Rapadalen. De på sydvästra sidan om älven liggande bergen (fig. 22) utgöras av det vidsträckta renbetesfjället Telma vid Sarvesdalens mynning, längre mot norr Jokotjkaskatjåkko och Ålkatj (fig. 32). Dessa berg bilda tillsammans en vidsträckt högslätt, som knappt är något lämpligt objekt för en toppbestigare, men i alla fall genom sina härliga snömarker äro av ett visst intresse. Från dem nedskjuta Jokotjkaskaglaciären mellan Telma och Jokotjkaskatjåkko samt Norra Ålkatjglaciären på norra sidan Ålkatj. En flik av snöfält nedgår även mellan Jokotjkaskatjåkko och Ålkatj, men där synas inga ändmoräner, varför det kan vara i viss mån tvivelaktigt om en glaciär verkligen föreligger. Den ger emellertid upphov till den stora och svårvadade Ålkatjbäcken. Jokotjkaskaglaciärens nedre rand ligger på omkr. 900 m; knappt någon annan glaciär i Sarektrakten når en så låg nivå. I fonden av de platåformade snö- och ismarkerna, d. v. s. i deras västra kant, resa sig flera höga toppar utmed Akavagge, såsom Kanalberget och Skårvatjåkko. Passövergångar torde finnas flerstädes mellan dem.
Den snöhöljda platån nås lättast på någondera sidan av Ålkatjjokk eller på Jokotjkaskajokks norra sida. På den södra utmed Telmas nordsluttning, finnas branta avsatser, där man kan gå sig fast, däremot är det lätt att komma fram längre SV över Telmas kam. Från N är Ålkatj (fig. 82) ej överallt bestigligt, utan måste man där välja sin väg bland avsatserna.
De på älvens östra sida liggande Låddepakte och Pelatjåkko äro redan omtalade (sid. 46). Högre upp utmed älven kommer närmast densamma på norra sidan en högslätt, man skulle kunna kalla den Tjågnorisplatån. Över den höjer sig först på 1,200 m (Luottolakos höjd) en terrass, Sarvalåptå, över vilken reser sig såsom en andra terrass en lägre kam på Sarvatjåkko, bakom vilken högsta toppen (1 912 m) längre mot N höjer sig (fig. 33). N om denna kommer en glaciär, vi kunna kalla den Sarvaglaciären, på vars norra sida följer det majestätiska Vuoinestjåkko (omkr. 1 970 m).
Fig. 34. Från Skarjatjåkkos sydsluttning mot Akavagge,
Alkavagge och Kuopervagge. 1 Kanalberget, 2 Akavagge m. N.
Akaglaciären, 3 del av Ritanjunjestjåkko, 4 Akatjåkko, 5 Kuoperskaite,
6 Skårvatjåkko, 7 Akajokk, 8 Kuoperjokk. A. H. 22 aug. 1896.
Mellan Sarvatjåkko i Ö och Tjågnoris i V ligger den stora vackra Tjågnorisglaciären (fig. 33), omgiven av en härlig rad av toppar, bland vilka Sarvatjåkko, utlöpare från Vuoinestjåkko och Buchtkammen samt Svarta spetsen (omkr. 1 850 m) framträda. Den senare är ett slags fortsättning på Tjågnoris. Upptill står Tjågnorisglaciären genom ett smalt pass (1 650 m) i förbindelse med Buchtglaciären, som går ned mot Kukkesvagge. Jag har en gång genomgått detta pass, ingen svårighet där, men Vuoinesglaciärens övre del var oerhört sprickig och svårpasserad.
Svarta spetsen är en god utsiktspunkt över det invecklade topp- och dalsystemet. Till densamma kommer man bäst genom den lilla bidalen Matovagge, i vars nordvästra del en flik av Mikkaglaciären nedhänger. Över denna flik kan man bekvämt komma på Mikkaglaciärens ytterst sprickiga nordöstra delar. Från den översta delen av Matodalen torde även Matotjåkko vara relativt lätt att bestiga.