SAREKFJÄLLEN
Kukkesvagge och Kasavaratjslätten.
Nordostranden av Ruopsok-Äparmassivet har sin naturliga fortsättning i Kukkesvagge och slätten närmast nordväst därom. Denna i NV - SO förlöpande linje utgör i stort sett nordgränsen såväl för amfibolitformationen som för den kompaktare högfjällsmassan med alpin prägel. Här har också nordgränsen för Sareks nationalpark förlagts, men omedelbart N därom vidtager Stora Sjöfallets; gränsen är därföre rent formel. I motsats mot förhållandet vid Ruopspk-Äparmassivet är det på norra sidan Kukkesvaggelinjen ej alldeles slut med högfjällen, ty norr om denna dalgång höjer sig det mäktiga Skanatjåkko nära 1 800 m, och längre i nordväst reser sig det präktiga Akavare till över 2 000 m. Trots detta kan gränsen anses ha sitt berättigande, ty det vidsträckta Skanatjåkko är oaktat sin höjd ett runt och ointressant berg tillhörande syenitformationen och Akavare befinner sig på drygt en half mils avstånd från den mera sammanhängande högfjällstrakten, varföre detta berg kan betraktas såsom ett mera självständigt fjäll.
Under det Ruopsok-Äparmassivet och Akavare samt i viss mån Skanatjåkko höja sig brant över fjällslätten, visar Sarekkedjans nordsluttning mindre branta lutningar. Redan slätten kring Kasajaure kan anses ligga på omkr. 1 000 m. ö. h., och då avståndet dit från Sarektjåkko, Kavapakte och Soltatjåkko är bortåt en mil, blir lutningen i medeltal endast omkr. l : 10. Bergskedjans centralare delar med hela traktens högsta punkt. Sarektjåkko (2 090 m) och en slutlig rad av andra höga toppar, resa sig dock majestätiskt över de omgivande glaciärdalarna, och vid Suotas och Stuor Nijak längst i NV träda branta, delvis obestigliga stup ända fram till Snjuljotisjokks breda dalslätt.
De ungefär vinkelrätt emot huvuddalens nordvästliga riktning framgående bidalarna äro inom denna del av fjällen synnerligen regelbundet utvecklade och bära nästan samtliga präktiga glaciärer. Jag lämnar här en summarisk uppräkning av dessa jämte omgivande bergskammar.
Längst i SO reser sig (fig. 44) brant över dalbottnen vid Perikjaure, men med långsammare doseringar över Kukkesvagge det mäktiga Vuoinestjåkko (omkr. 1 970 m), ett av Sarektraktens högsta berg. I NO fortsätter dess sluttning i de låga kullarna Vuoinesvaratj. V därom kommer den rätt betydande Vuoinesglaciären. Kammen närmast V därom vill jag provisoriskt kalla Spikakammen. Denna står i sin översta del (1 985 m) i samband med Sarvatjåkkokammen, som bildar Tjågnorisglaciärens östra strand, och begränsar själv i öster Buchtglaciären, en av de ståtligaste glaciärerna i trakten med en svällande, i Kukkesvagge utskjutande avsmältningstnnga. Buchtglaciären står längs den förenade Spika-Sarvatjåkkokammen genom ett djupt nedskuret, snötäckt pass i förbindelse med Tjågnorisglaciären. Buchtglaciären begränsas i V av Buchtkammen, som i sina övre delar (2 013 m) klyver sig i tvenne kammar, av vilka den ena sammanlöper med Svarta spetsen (sid. 67) och Tjågnoristjåkko, den andra med den fjällmur, som begränsar Mikkaglaciärens nordöstra delar.
V om Buchtkammen följer en något mindre glaciär, som jag 1895 kallade Linds glaciär. Den från densamma kommande bäcken har jag sedermera av lapparna hört benämnas Lulep Sarekjokk, varföre glaciären hellre borde kallas Östra Sarekglaciären. Den sträcker sig upp emot Sarektjåkkos östra brant. Dess nordvästra strand utgöres av den storslagna Sarekkammen, som bär vårt lands näst högsta topp, men även andra präktiga toppar, såsom Nordtoppen (2 056 m). Dess nordvästligaste utsprång är det lilla Sarekvaratj, som på sin västra sida bär en liten sjö, Sarekjauratj. Sarekkammen kan mot N sägas tilltaga i bredd högst väsentligt eller till och med grena sig och omsluta en liten dal, som bär en stor snöfläck men knappt någon glaciär. V om den västligaste Sarekkammen vidtager västra Sarekglaciären (Pl. 1 fig. 6), som jämte Vartasglaciären omsluter Vartastjåkko. Detta berg ligger sålunda som en ö i is- och snömassorna. V om dem följer en »låg kam», som i söder sammanhänger med det höga och spetsiga Kavapakte vid Ruotesvagge. Därefter kommer en mindre glaciär och V därom följer en högre och kraftigare kam, som bildar ungefär rät vinkel med Soltakammen (sid. 74) och träffar denna i dess näst högsta del (1 906 m). Jag vill benämna den Kasatjåkko, emedan i dess nordliga fortsättning ligger Kasavaratj. Kasakammen begränsar i Ö Suotasglaciären, en av traktens allra största glaciärer, särskilt märkvärdig även därigenom, att den nära 2 km ovanför brämet bildar ett synnerligen storslaget och sevärt isfall av omkr. 90 m höjd (Pl. 1 fig. 6).
Fig. 44. Från östra delen av Skanatjåkko mot bergen på södra sidan Kukkesvagge. 1 arvatjåkko,
2 Vuoinestjåkko, 3 Vuoinesglaciären, 4 Spikakammen, 5 Buchtglaciären, 6 Buchtkammen. 7 Östra Sarekglaciären,
8 Sarektjåkko. A. H. 14 aug. 1896.
Suotasglaciärens dalgång bildar ej såsom de övriga dalgångarna vid Kukkesvagge ett jämnbrett, mot NO riktat tråg, utan svänger uppåt i västlig riktning. Den omsvängda dalens begränsning i norr utgöres av den i VNV strvkande Suotaskammen (1 854 m). Från det präktiga Stuor Nijak (1 921 m) längst i NV skiljes Suotaskammen genom en till Ruotesvagge ledande tvärdal, på vars norra slutning t. o. m. en liten sjö Nijakjauratj (omkr. 1 200 m ö. h.) ligger. Den innehåller en dvärgvarietet av röding.
Tillträdet till ovan beskrivna nordrand av det vidsträckta Sarekmassivet kan äga rum på olika vägar.
1) Till Kukkesvagges nedre del kommer man bekvämt från övre Rapadalen genom att färdas mellan Pelajauratjah och Sarvajaur, vidare på flyttningsvägen utmed västsidan av Perikjaure och genom sänkan mellan Vuoinestjåkko och Vuoinesvaratj.
2) För att komma till samma trakt från Saltoluokta har man tvenne vägar att välja på. a) Man följer turistvägen till Autsotjvagge, vänder åt V, övergår Autsotjjokk, som brukar vara lätt att vada även nära mynningen (man bör dock akta sig för de talrika, kring bäcken förekommande vattengroparna, lagunerna och videsnåren), fortsätter på södra sidan Petsaure till strax V om Romak, vänder därpå upp i sänkan mellan Slugga och Vuores samt styr hän mot Näntotjåkkos sydöstra brant. b) Efter uppstigningen till Autsotjvagge följer man lappflyllningsvägen (?) på norra stranden av Petsaure, övervadar vattendraget vid ett i allmänhet lätt vadställe mellan de båda Risjaksjöarna, varefter man styr kosan mot Näntotjåkkos SO-brant. Då slätten SV om Slugga är belamrad med oerhörda stenblock, mellan vilka det stundom är svårt att taga sig fram, vill jag minnas, att det är fördelaktigt att övergå Sluggajokk och hålla en tämligen västlig kurs under Skanatjåkko. (Angående övergången av Kukkesvaggejokk se sid. 16).
3) Från Sitojaure kan man komma till Kukkesvagge på två vägar: a) Genom Pastavagge ut till slätten mellan Pelatjåkko och Sarvatjåkko, därefter mot N mellan Sarvajaur och Pelajauratjah, vidare utmed västra stranden av Perikjaure och över sänkan mellan Vuoinesvaratj och Vuoinestjåkko till Kukkesvagge. b) Efter vadning av Pastajokk (sid. 16) följer man flyttningsvägen i kanten av Ruopsok-Äparmassivet och övergår Perikjokk vid Vuoinesvadstället nära inflödet i Letsitjaure eller på något vadställe högre upp. Sistnämnda väg är kortare, och bekvämare, samt lättare än den förstnämnda, om vattenståndet i bäckarna är lågt.
4) För övrigt kan man anträda landfärden till Sarekmassivets nordsida från snart sagt vilken punkt som helst på södra stranden av sjöarna mellan Saltoluokta och Akavare. Vill man undvika den ej alltid så trevliga vadningen över Kukkesvaggejokk, så kan man landstiga på södra stranden av Napaljarnga eller Talvaluokta samt därifrån taga sig upp på fjällslätten och styra kurs mot fjällen. (Angående båtfärder mot V från Saltoluokta se Turistföreningens Resehandbok XXV sid. 178). Terrängen är stenig och småkuperad, men ändå lätt framkomlig och de talrika bäckar, man måste övergå, äro nästan alltid synnerligen obetydliga.
5) Från Vaisaluokta vid Årrojarnga har man en härlig terräng upp förbi Akavares västra sida till Snjutjotisjokk, som bortåt Kasavaratj kan lätt övervadas och även i allmänhet långt väster därom.
Inom ifrågavarande område finnas goda tältplatser med någorlunda riklig vedtillgång knappt annorstädes än i Kukkesvagge. Kasavaratjslätten är mycket stenig, torra grässlätter sällsynta och bränslet mycket sparsamt. Inom de västligaste delarna utmed Snjutjotisjokk blir förhållandena åter bättre.
Bergbestigningar, glaciärvandringar och passövergångar. Ingen del av Sarekfjällen har att uppvisa ett så stort antal präktiga glaciärer som nordsluttningen av Sarekmassivet. Även härliga bergbestigningar kunna göras, ehuru flera av de högsta topparna nog äro lättare tillgängliga från de korresponderande dalarna i S.
Den sydöstligaste toppen eller det höga Vuoinestjåkko (omkr. 1 970 m) är emellertid allra lättast tillgänglig (16/8 02) längs den långsluttande kam, som går ned mot Kukkesvagge; jag tror t. o. m., att den knappt är bestiglig från Ö eller från Sarvaglaciären i SO. Däremot är den ju åtkomlig från Vuoinesglaciären, på vilken nedstigningen lämpligen torde försiggå. Någon passövergång från Vuoinesglaciärens övre del till Sarvaglaciären torde knappt finnas, emedan den sistnämndas övre delar tyckas vara begränsade av branta stup i norr. Vuoinesglaciären synes vara jämförelsevis litet sönderskuren av sprickor.
Spikakammen är lika lätt tillgänglig som Vuoineskammen. Dess högsta punkt {omkr. 1 985 m) måste, såvitt jag har kunnat iakttaga från Vuoinestjåkko, vara lätt bestiglig såväl i kammens längdriktning som från Vuoinesglaciären. Spikatoppen har förmodligen aldrig besökts av någon människa.
Buchtglaciären är, såsom redan nämnts, synnerligen präktig, men i sina övre delar ytterligt söndersprucken och i vanliga fall omöjlig att passera, utan att flera gå i sällskap, sammanbundna med tåg. Den intressanta och lönande passövergången till Tjågnorisglaciären är förut omnämnd (sid. 67). Man måste nära vattendelaren hålla intill de branta bergsidorna på östra sidan, i annat fall riskerar man att komma emot Mikkaglaciärens övre del, där knappt någon användbar nedstigning finnes.
Buchtkammen grenar sig uppåt i en östlig och en västlig gren. Den senare är den högsta och når den respektabla höjden av omkr. 2 043 m. Den ser från Sarektjåkko mycket svårbestiglig ut. Även från NO ser den svår ut. Jag skulle vilja uttala den förmodan, att högsta punkten, som ligger alldeles intill Mikkaglaciärens nordöstra del, är uppnåelig genom alt först bestiga den östra delen och följa kammarna eller också söka sig fram mellan den östra och den västra grenen. Någon bestigning av dessa bergs högsta delar har förmodligen aldrig utförts.
Den östra Sarekglaciären är ej synnerligen stor, men har en betydande ytmorän. Den är i sin övre del omgiven av branta, obestigliga bergväggar, bland andra Sarektjåkkos ostbrant.
På den centralt belägna och mest betydande av nordsluttningens alla bergkammar, Sarekkammen, har jag från Kukkesvaggehållet ej stigit högre än till 1 850 m. Huruvida Sarektjåkko på denna väg skall vara åtkomlig över den höga, snötäckta Nordtoppen (2 056 m), synes mig tvivelaktigt. Kammens siluett, sedd från SO, synes ej göra saken omöjlig, men jag tror, att diverse branta avsatser av mindre dimensioner torde lägga väsentliga hinder i vägen. Uppe på Stortoppen ser det åtminstone synnerligen riskabelt ut att giva sig ned denna väg. Hittills torde ingen ens ha försökt denna väg.
De två första Sarekbestigningarna utfördes av kartografen Bucht (1879) och fransmannen Ch. Rabot (1881). Båda torde ha företagit uppstigningen över västra Sarekglaciären uppför toppens nordvästra sluttning. Den av mig vid fyra olika tillfällen använda vägen över Mikkaglaciären (sid. 72) torde dock vara all föredraga.
De båda mot N sammanhängande V. Sarekglaciären och Vartasglaciären äro vidsträckta, jämförelsevis släta och sprickfria ismarker, ur vilka det ej särdeles höga Vartastjåkko uppsticker såsom en ö. Glaciärbrämen äro i norr omgivna av ganska breda och besvärliga ändmoränmarker. Från den förstnämnda av dessa glaciärer kan man komma över till Mikkaglaciären genom det högtliggande passet mellan Sarektjåkko och Mikkatjåkko. Från sydsidan har jag varit helt nära passpunkten många gånger, snöfälten höja sig här trappstegsvis med branter genomdragna av oerhörda sprickor. Största försiktighet är därföre av nöden. Från Vartasglaciärens övre del har man en säkerligen mycket god övergång till Ruotesvagge under östra branten av det spetsiga Kavapakte (Pl. 1 fig. 6). Nära vattendelaren ligger en liten isdämd sjö alldeles under berget.
Vartastjåkkos bergås (1 883 m) är lätt bestiglig från alla håll utom från V, åt vilket håll bergsidan är mycket brant. Det höga och spetsiga Kavapakte (1 902 m) (Pl. 1 fig. 6), som från Ruotesvagge ingalunda är lätt att komma upp på, synes vara lättast tillgängligt från Vartasglaciärens sydvästra del på de snöfält, som draga sig upp mellan denna topp och Soltakammens östligaste höjning. Även Soltakammen är från nämnda del av Vartasglaciären lätt åtkomlig, liksom även från Kasakammen. Från denna torde Soltakammens högsta punkt vara lättast att nå. Vid östra foten av Kavapakte är en liten isdämd sjö belägen, väl den högsta i denna fjälltrakt.
Suotasglaciären är näst Sarektjåkko det ståtligaste terrängföremålet i den här avhandlade trakten. Det imponerande isfallet är förut omnämnt. Större delen av denna glaciär är ytterligt genomdragen av sprickor. Över isfallet kan man ej gå fram, och då detta sträcker sig nästan ända till Suotastjåkkos branta sluttning i NV, kan man ej taga sig fram utmed nordvästra sidan av glaciären på annat sätt än att ställvis gå på fasta land. Passagen var, åtminstone då jag passerade där 13/8 1896, ytterligt svår, men kan ju växla med isens mäktighet och hastighet. Vill man uppnå de ovanför isfallet liggande delarna av glaciären, så bör man följa glaciärens östra strand uppåt. Dock är glaciären även högt över isfallet ställvis mycket uppfylld av sprickor, varför även där de för sådan terräng vanliga försiktighetsmåtten (tåg, flera i sällskap) böra iakttagas.
Nära glaciärens sydöstra hörn framspringer den höga, från Soltakammens högsta del (1 922 m) utskjutande Soltatvärkammen rätt ut i Suotasglaciären, inneslutande mellan sig och Kasatjåkko en biglaciär, vars gräns mot huvudglaciären angives av en ytmorän. Soltatvärkammen har på sin rygg skarpa hak och ser otillgänglig ut; man torde ej på den kunna nå Soltakammens högsta del, men möjligen på den lilla biglaciärens snöfält. Från de vidsträckta övre delarna av huvudglaciären finnas goda övergångar till Soltaglaciären på östra sidan Gavelberget, till Ruotesvagge mellan detta berg och Kantberget samt över Nijakvaggeglaciären. Från dessa snöfält har man även en bekväm uppstigning på Suotaskammen med sina två toppar. Dessa äro dock även tillgängliga från Snjutjotisjokk. Öständan av Suotas har emellertid tvärbranta hak och är knappt möjlig att bestiga. Stuor Nijak (1 921 m) är, såsom förut nämnts, ej bestiglig från N. Den enda eller åtminstone lättaste vägen att komma upp på detta ståtliga berg är från Nijakvagge (sid. 74).