Utrustning

Bära

Mina första långvandringar bar jag en Haglöfs Shosho 60 från sent 80-tal. Den var tung, inte särskilt bekväm att bära och något för liten för den utrustning som jag då hade med mig.

När jag gjort några fjällvandringar och insett att jag var fast så köpte jag en mer avskalad säck som var både bekvämare och lättare till priset av lite färre finesser. Det blev en Osprey Exposure 66 som fick följa med i tio år innan den var utsliten med hål både lite här och där. Med tanke på hur mycket den använts så får jag nog säga att jag var i stort sett nöjd med kvaliteten även om jag nog gärna sett lite kraftigare konstruktion på några utsatta punkter. Det fasta bärsystemet med relativt smala och hårda axelremmar och avbärarbälte passade mig mycket bra och var den stora behållningen med den här säcken.

Efter ytterligare några år gav jag mig in i den riktiga lättviktssvängen och skaffade en Granite Gear Virga 52 som var en mycket lätt säck helt utan ram. Att lära sig packa bekvämt utan ram gick rätt fort, men efter ett par års användning visade sig minimalismens baksida i bristande kvalitet, då sömmar och infästningar gick sönder på löpande band. Den här säcken blev alltså inte långlivad i samlingen.

Nästa steg var att börja sy egna säckar för de lättare turerna. Det har hittills blivit två väl fungerande konstruktioner - en helt ramlös på ca. 40 liter och en med insydda aluminiumstag tagna från den gamla Shosho-säcken som nog rymmer drygt 50 liter. Båda dessa säckar har använts mycket både under lokala helgutflykter och på några lite längre fjällvandringar då dessa inte krävt full självförsörjande tvåveckorspackning.

När det var dags att ersätta min Osprey för långvandringar så kände jag att jag inte ville ge mig på att konstruera ett bärsystem för packvikter över 20kg utan bestämde mig för att hitta en ny köpesäck i storleksklassen 70+ liter. Önskemålen var en lätt men ändå slitstark säck med bra bärsystem. Den jag till slut bestämde mig för var en Crux 3G AK70 från en liten engelsk tillverkare. Säcken är mycket enkel i konstruktionen med ett stort huvudfack som stängs med rulltopp och ett mindre fack med dragkedja i det flytande locket. Den har fast bärsystem och är dessutom helt vattentät.

Sova

Då jag flyttade hemifrån och inte längre kunde snylta på pappas Caravan-säckar så inhandlade jag en halvvarm dunsäck från North Face som passade min dåvarande studentbudget. Med en vikt runt kilot och värmehållning ner till strax under nollan så var den helt okej i väldigt många år.

Då jag i en lokal butik sprang på en dunder-rea på Western Mountaineering-säckar så klarade jag inte av att motstå frestelsen att ersätta min Kilobag med två kompletterande dunsäckar av riktigt hög kvalitet. Därefter har jag en WM Apache för höst och vår samt en WM Highlite för sommarbruk.

Under uppväxten så var det enbart hårda liggunderlag av cellplast som gällde. Någon gång på 90-talet köpte jag ett självuppblåsande Thermarest som var väldigt skönt att sova på, men vägde ett helt kilo. Numera kombinerar jag ett tunt fullångt cellplastunderlag med ett halvlångt modernt lättvikts uppblåsbart Thermarest NeoAir som ger både bekvämlighet och en viss trygghet om det uppblåsbara underlaget skulle punkteras mitt under vandringen.

Äta

Som alla andra frilufsande svenskar så äger jag naturligtvis ett Trangia 25 med gastillsats. Det är en stabil och pålitlig kostruktion som kanske inte är den lättaste, men annars ett naturligt val som allround friluftskök. Mitt har varit med i snart 25 år och med lite diverse extragrytor, lock och andra tillbehör så är det en stabil grund i köksutrustningen. De första tio åren så använde jag enbart T-sprit, men efter att så småningom köpt till gasbrännaren så har jag aldrig ångrat mig utan hållit mig till gas.

Efter första långa ensamvandringen ville jag dock ha något lättare och då blev det ett toppmonterat Pocket Rocket gaskök. Inte på långa vägar lika stabilt som Trangiat men fullt tillräckligt för enklare matlagning och uppvärmning av frystorkade maträtter. Gaslågan är väldigt koncentrerad på det här köket, så man bör ha mycket vätska i grytan för att inte bränna fast maten i mitten.

Efter ytterligare några år ville jag ha lite mer stabilitet för att våga använda köket inne i förtältet, men utan att offra alltför mycket vikt. Jag har också börjat torka mer fjällmat på egen hand och därmed också ägna mig åt mer 'matlagning' ute på fjället vilket inte ett minimalistiskt toppmonterat kök är mest lämpat för. Då fick det bli ett Optimus Vega spindelkök som är nästan lika stabilt som Trangiat om än kanske inte riktigt lika robust.

I skogen eldar jag gärna om det inte är för torrt i terrängen. Jag har experimenterat en del med mindre hemmasnickrade vedkök som, när de fungerar, är snabbare och smidigare än en vanlig öppen eld då man bara vill värma lite mat med småpinnar. En av de enklaste lösningarna är att använda ett bestickställ från Ikea och klippa upp ett rejält hål i sidan för att mata in pinnar - det fungerar förvånansvärt bra.

Fötter

Traditionellt så fjällvandrar man i rejäla kängor av skalmodell eller fodrade kängor med membran av mer kontinental modell. Även gummistövlar med bra sula används av många. Jag är själv uppvuxen med skalkängor från Lundhags som jag gått många mil med från sent 80-tal och framåt. De har fortfarande en plats i skogen under höst-vinter-vår eller om utflykten innebär mer lägerliv än vandring.

På mina längre vandringar har jag numera helt gått över till lätta löparskor. Genom åren har jag provat 'vattesportskor' och 'barfotaskor' från Merrell och numera går jag i terränglöparskor från Inov-8.

Vattesportskorna drar inte åt sig vatten och har stora nätpaneler som dränerar allt vatten som kommer in mycket snabbt. Problemet med dem var att nätpanelerna inte höll för långvarig vandring i besvärlig terräng och dessutom släppte in sand och lera som snabbt slet ut strumporna.

Att gå i 'barfotaskor' tycker jag egentligen om väldigt mycket. Problemet med dem har mest varit att jag inte kunnat hitta några med ordentligt mönstrad sula, vilket innebär att de blir väldigt hala på vissa underlag som gräs, lera och branta snöfält.

Terränglöparskorna jag går i nu är lätta, drar inte åt sig särskilt mycket vatten då de blir blöta och har fantastiskt bra mönster under sulorna men är dock hala på våta träspänger. Är det väldigt blött och kallt ute så kompletterar jag med neoprensockar i skorna för att hålla värmen.

Kläder

Innersta klädlagret består nästan bara av ull. Den största fördelen med ull jämfört med syntet är att kläderna inte stinker efter ett par veckor ute på fjället, vilket verkar omöjligt att uppnå med syntetunderställ även om man tvättar ur kläderna med några dagars mellanrum. Värmemässigt så är ull något trevligare då man är lite småfuktig, men det torkar å andra sidan långsammare.

På fötterna har jag tunna nylonstrumpor när jag vandrar, men också ett par tjocka ullsockar för kvällar och nätter. Går jag i kängor så gillar jag att använda tåsockar innerst med ett par ullsockar utanpå.

Jag har alltid med mig ett fullt ombyte med underställ, kalsonger och sockar som jag jag normalt sett sover i, men också som extra säkerhet om jag skulle bli genomblöt.

På överkroppen har jag en kortärmad t-tröja av ull underst (långa ärmar under lite kallare säsong). Över den kan jag växla mellan en vindtät skjorta eller fleecetröja med huva beroende på väder. Det är sällan jag använder långkalsonger medans jag går, men jag har alltid med ett par att sova i.

Jag går oftast i vattentäta skalbyxor och har med mig en lätt, heltät regnjacka i PU-material som skydd mot både vind och regn. För kvällarna har jag en tunn dunjacka som värmer gott. Mössa och vantar är också nödvändiga i fjällen även sommartid.